Vi körde nu från stort till litet. Från Trafikverkets största färjor på Gullmarsleden till den tredje kortaste leden, Ängöleden. Kontrasterna var stora, det korta avståndet mellan lederna till trots. Det enda som var sig likt var att flyttlasset som sällskapade oss över Gullmarn fortfarande fanns med. Var det måhända någon som fått den smått galna idén att åka Trafikverkets alla färjelinjer - med ett flyttlass? Svaret ligger dolt i dunkel.

Ängöleden har bedrivits i Trafikverkets regi endast sedan 1997, men motordriven färjetrafik har funnits här sedan 1954. Dessförinnan fanns en liten handdriven färja som hjälpte bönderna på ön att klara transporterna till fastlandet. Leden går mellan Fruvik på Bokenäset och Flatön. Varför heter den då Ängöleden?

Jo, från början var Flatön, Ängön och Rapön tre skilda öar, men landhöjningen har gjort att de växt samman till en enda ö. Denna ö kallas för Flatön, av vilken Ängön är en del. Färjeleden är genuin. Vacker natur och pittoresk bebyggelse gör upplevelsen till en gemytlig fördjupning i det verkligt svenska.

Under några år på 1940-talet bodde Evert Taube på Flatön och författade många av sina mest kända sånger. På ön finns bland annat Flinks handelsbod där "Handelsman Flink" jobbade. Han hette egentligen Gustav Johansson, men gavs detta sarkastiska smeknamn av Taube, eftersom han var känd för att inte göra sig någon brådska. Evert Taubes minne högtidlighålls varje sommar på Ängön genom Taubespelen.

Flatöns fasta befolkning uppgick 2006 till 195 personer, men tack vare omfattande fritidshusbebyggelse flerdubblas den sommartid. I söder finns en broförbindelse med Malö, dit vi ämnade bege oss för nästa färjetur.


// OM



Den 140 meter långa Ängöleden trafikeras av "Malin", med plats för 21 personbilar och 149 passagerare. Notera att flyttlasset fortfarande gör oss sällskap.



DO blickar ut över havet. En bild inspirerad av Caspar David Friedrich.

Vår färd gick nu söderut längs väg 162 med sikte på Gullmarsleden, en relativt ung led, upprättad 1976. Man ansåg att en färja var nödvändig här för att förkorta resvägen mellan exempelvis Lysekil och Uddevalla. Leden gjorde att behovet av snabba transporter till och från oljeindustrin, och de många andra tunga industrierna i Lysekil, kunde tillgodoses. Idag är Gullmarsleden den led som har störst andel tunga transporter i landet. Den är rare också på så vis att den trafikeras av Färjerederiets allra största färja, GullBritt, ett sexfiligt mastodontbygge med plats för 80 personbilar och 397 passagerare och med en lastförmåga på 698 ton.

Dessvärre fick vi inte åka med denna pärla på vår färd över Gullmarn, utan det vara istället den något mindre Gullmaj som stod till buds. Vi sörjde dock inte nämnvärt över detta faktum utan njöt istället av den sköna havsturen. För en sådan var det. Omgivningarna är mycket vackra och det strålande vädret gjorde denna 1850 meter långa odyssé till ett tio minuter långt glädjerus. Som grädden på moset, pricken över i:et, ja, kort sagt det som gjorde förträfflighet till perfektion, så fick vi sällskap av ett flyttlass modell annorlunda. Man fick intrycket av att någon helt sonika tröttnat, slängt upp sitt pick och pack på den lilla lastbilen, surrat fast det hjälpligt och gett sig av.

Leden går mellan Finnsbo på Stångenäset och Skår på Bokenäset över fjorden Gullmarn, vilken utgör Sveriges enda marina skyddsområde. Fjorden är 25 kilometer lång och ytterligare 5-10 kilometer om man räknar in bifjordarna Färlevfjorden och Saltkällefjorden. Gullmarn är Sveriges tydligaste tröskelfjord. Den har ett djup vid mynningen på 20-40 meter, medan det största uppmätta djupet inne i fjorden är 118,5 meter. Namnet Gullmarn kommer från fornnordiskan och betyder Guds hav.

Nu: en språklektion. Man skulle kunna tro att namnet Gullmarn är en nonchalant förkortning av Gullmarsfjorden, men så är inte fallet. Gullmarsfjorden är i själva verket en felaktig benämning då en fjord per definition är ett område man passerar för att nå ett angivet mål. Exempelvis nås Åby via  närliggande Åbyfjorden. Men Gullmarn passeras inte för att nå Gullmarn och kan därför etymologiskt sett inte kallas för Gullmarsfjorden.

Trakterna kring Gullmarn fick under den senare delen av 1800-talet ett uppsving när Oscar II använde Lysekil som badort och många sommarvillor byggdes här. En hel del av denna bebyggelse finns bevarad än idag. Annat sevärt i området inkluderar Havets Hus och Nordens Ark. Om man nu mot all förmodan inte skulle nöja sig med att åka färja.

Vi var mer än nöjda och dessutom långt ifrån klara. Evert Taube-land hägrade.


// OM



"Gullmaj" har kapacitet att ta 75 personbilar och 397 passagerare, men på grund av att trafiken över Gullmarn består av så många tunga fordon lastar hon aldrig mer än 60 personbilar.



Är det inte vackert så säg!



Här är dock en som av någon outgrundlig anledning ändå tröttnat.

Vårat nästa stopp var alltså Smögen, men här var det dött. Någon enstaka affär längs bryggan hade öppet, liksom en fiskaffär. I den senare köpte vi oss varsin räkmacka. Därefter gick vi en sväng på klipporna och njöt av det vackra vädret innan plikten åter kallade. Bohus-Malmönleden låg bara ett stenkast bort.

När vi anlände hade färjan just avgått och vi fick ånyo möjlighet att klättra på klippor. Man har inte roligare än man gör sig och ett smärre rönnbärskrig utbröt därför på hällarna ovanför färjeläget. Färjans återkomst påkallade dock vår uppmärksamhet och striden fick avbrytas.

Vägverket öppnade denna led 1953. Den är lindragen och överfarten tar åtta minuter. Leden har potential, men det kändes ändå som att det lilla extra saknades. Här finns inga rare:a element och leden måste därför betecknas som en standardled. Därmed inte sagt att den saknar existensberättigande. En bro här skulle naturligtvis kännas helt fel.

Malmön befolkades av fiskare under 1500-talet, kanske ännu tidigare, men är troligen mest känd som stenhuggeriets vagga. Sveriges första granitstenhuggeri, Kullgrens Enka, startade här 1844 och blev sedermera Nordens största. Under 1930-talet gick stenhuggerinäringen kraftigt tillbaka, men fortsatte i minskad omfattning fram till 1977. Idag bedrivs ingen stenhuggning på ön, men är man intresserad av historien finns ett hembygdsmusem att besöka.

Mer än hälften av husen på Bohus-Malmön används idag som fritidsbostäder och samhället Malmön räknas därför inte längre som tätort. Fram till 1952 var Malmön en egen kommun, men numera lyder den under Sotenäs kommun.

Pyttarna sägs ha levt här. De var ett småväxt folk 1852 beskrivet av författaren Axel Emanuel Holmberg. De ska ha berättat för honom att de kom drivande på ett isflak från Jylland. Pyttarna var enligt Holmberg efterblivna och dumma och troligen inavlade. De vågades sig sällan in till fastlandet, eftersom de blev utsatta för ständigt gyckel av bohuslänningarna. Under en olycka till sjöss i början av 1800-talet ska större delen av pyttarnas manliga befolkning ha omkommit och resterande pyttar har därefter blandats upp med den övriga befolkningen i trakten.

Huruvida det hela är en skröna eller om det verkligen funnits pyttar, och i vilken omfattning historierna om dem i så fall stämmer, råder det idag oklarhet kring. Klart är i alla fall att vi under vårat besök på Malmön inte såg något eller någon som kunde misstänkas härstamma från detta folk.

Under vår återfärd till fastlandet ringde TJ för att diskutera mattor och fick också information om projektet vi var mitt uppe i. Vi närmade oss nu något mycket stort.


// OM



Smögen visade sig från sin bästa sida.



I väntan på färjan kastade DO rönnbär i sann Mattias-anda.



Bohus-Malmön sedd från färjeläget på fastlandet.



Färjan på leden heter "Maria" och har plats för 32 bilar och 195 passagerare.

När vi kom fram till färjeläget i Hamburgsund började hungern göra sig påmind. Vi funderade en stund på om vi skulle äta på restaurangen vi hade jämte oss, men bestämde oss för att avvakta. Vi tog istället första bästa färja över till Hamburgö. Här gäller det att skynda sig om man vill hinna njuta av färjeturen utanför bilen. Leden är nämligen bara 130 meter lång och därmed Färjerederiets näst kortaste.

Som vi nämnt tidigare så är de små lederna oftast trevliga, så också denna. Här har färjetrafik funnits i organiserad form sedan 1936. Då och då har det uppstått diskussioner om en brobyggnation, men de flesta av invånarna har motsatt sig en sådan av rädsla för att den genuina ö-miljön då skulle försvinna. Samhället Hamburgsund ligger på båda sidor om sundet och omgivningarna är mycket vackra. En kort, men ack så angenäm färjetur således. I land på Hamburgö fick vi se ortsskylten "Vänd Igen". Vi körde dit och vände igen.

Ön är knappt fem kilometer lång från norr till söder, och lika lång från söder till norr. Man tror att den första bebyggelsen uppstod i början av 1500-talet. Stora delar av filmen "En Sång För Martin" är inspelad på Hamburgö. Vill man ta sig längre ut i havsbandet utgår båtturer till Väderöarna och Fjällbacka från Hamburgsund. Man kan också ta en rundtur runt Hamburgö med en liten avstickare till Saltskär för att beskåda den besynnerliga båken kallad Saltskärs kärring. Båken, ursprungligen uppförd 1887 av Gustav von Heidenstam, sägs på avstånd se ut som en kvinnofigur och finns avbildad i Hamburgsunds logotyp.

På vikingatiden fanns Ranrikets tingsplats i dessa trakter. Ranrike var namnet på det småkungarike som då innefattade norra Bohuslän. I Hornbore by, någon kilometer söder om Hamburgsund, kan man testa på att leva vikingaliv. Här finns också resterna av Hornborgs slott som upprättades på 1400-talet av Tord Bonde, och förstördes knappt åttio år senare av Kristian II, även känd som Kristian Tyrann.

Vi hade nu bestämt oss för att inmundiga en sen lunch i Smögen och satte av söderut.


// OM



Färjan på Hamburgsundsleden heter Annie och har en lastförmåga på 80 ton.



OM steker i västkustmiljö.

Sommaren hade övergått i höst och det var hög tid för lite färjeåkning. Undertecknad hade begett sig till DO:s högkvarter i Göteborg. Detta var dagen då resterande västkustfärjor skulle klaras av. I vanlig ordning förärades vi strålande sol från klarblå himmel. Dagen hade alla förutsättningar att bli minnesvärd. Åtta leder skulle hinnas med och vi bestämde oss för att börja med den som låg närmast.

Kornhallsleden går över Nordre älv mellan Kornhall i Kungälvs kommun och Brunstorpsnäs på Hisingen. Leden ligger inom naturreservatet Nordre älvs estuarium. Ett estuarium är ett område där sötvatten gradvis blandas upp med saltvatten. I det här fallet är det Nordre älvs sötvatten som blandas upp med saltvattnet i Nordre älvs fjord.

Färjeturen som sådan hör inte till till de bättre, men leden fyller ändå sin funktion. För de boende i de södra delarna av Kungälvs kommun förkortas nämligen resvägen in till Göteborg väsentligt om de väljer att ta färjan istället för bilvägen. Av någon konstig anledning är det just den här av alla färjeleder som vi, under projektets gång, vid mer än ett tillfälle fått frågan om vi åkt.

Kornhallsleden registrerades redan 1874 och drevs fram till 1945 på entreprenad. Därefter tog statliga Väg & Vatten över driften och 1951 sattes den första motordrivna färjan i trafik. Leden är lindragen och en av Trafikverket Färjerederiets fem kortaste med sina 200 meter. Överfartstiden är två minuter.

Exalterade över att ha åkt vår fjortonde färjeled svängde vi inte av där vi skulle, utan fortsatte på väg 570 upp mot Tjuvkil. Tur var väl det för vad fick vi se här om inte denna skylt:



Jag hade helt glömt bort att jag hade en byggfirma i dessa trakter.

När vi ändå var i närheten fortsatte vi till Marstrand innan vi körde norrut. Tredje etappen var inledd och nu skulle övriga västkustfärjor betas av från norr till söder.


// OM



Kornhallsleden trafikeras av "Gerd", en färja byggd 2004 med plats för 36 personbilar och 198 passagerare.



Byggherren själv på väg över Nordre älv.

En destination återstod innan vi kunde anse oss klara med Nordöleden. Klockan 22.00 kom färjan till Hyppeln för vidare transport till Rörö. Vi hade förberett oss minutiöst inför ombordkörningen, den var nämligen extremt rare. Vi skulle backa ombord på färjan. Det här var något vi inte varit med om tidigare och heller aldrig skulle vara med om igen (backa av en färja skulle vi däremot komma att göra, men det återkommer vi till).

Vi hade kommit tillbaka till färjeläget i god tid innan färjan skulle avgå. Först var vi ensamma, men när vi satt oss till rätta i bilen dök det upp en silvrig cab med ett äldre par i. Kärringen som körde började backa mot vår bil, närmare och närmare och närmare... Till slut insåg vi att hon inte skulle stanna innan det var för sent om vi inte gjorde henne uppmärksam på vad som höll på att hända. I sista stund slängde sig undertecknad därför på tutan och kärringen stannade med ett ryck, vände sig om, vinkade och skrattade glatt. Det gjorde inte vi.

Dessa eländiga turister som kommer och förpestar skärgårdsöarna och inte vet att uppföra sig som folk! Nåväl, ingen skada skedd. Som tur var skulle inte det äldre paret med till Rörö, så vi slapp dem på båten, om än bara tillfälligt.

I skenet av en vacker solnedgång satte vi av mot Rörö, den största ön i Göteborgs norra skärgård. "Rör" är bohusländskä för vass. Vassen växer i de två säregna sötvattensdammarna Stora och Lilla Ers vatten. Dessa två är en del av det naturreservat som innefattar norra, västra och södra delarna av Rörö. På öns östra del finns samhället med mataffär, mack, skola för årskurs 1-6 och idrottshall. Under sommarhalvåret kan man även ståta med café och fiskaffär.

Husen på Rörö är numrerade efter ordningen de byggts i. Detta, i kombination med att man fram till 1970-talet inte använde vägnamn på ön, gjorde brevbärarnas jobb här, och på andra öar med liknande system, en aning komplicerat.

Skulle man råka illa ut i vattnen kring Rörö så har man åtminstone gjort det på rätt ställe. Här har nämligen Sjöräddningssällskapet (egentligen Sällskapet för Svensk Räddning af Skeppsbrutne, SSRS) en av kustens största sjöräddningsstationer. Detta till trots så har det hänt ett par allvarliga olyckor i trakten.

I april 1945 kolliderade den svenska ubåten HMS Ulven med en drivande tysk mina väster om Rörö. Den hittades först efter 21 dagar då en fiskebåt fastnade med trålen i något som visade sig vara Ulven. Alla 33 personer i besättningen hade troligtvis omkommit omedelbart eller ganska kort tid efter den kraftiga explosionen. 2003 inträffade så en helikopterolycka på andra sidan ön. Under en militär räddningsövning havererade helikoptern i havet från låg höjd och sex av sju besättningsmän miste livet.

Av rädsla för att råka ut för något liknande lämnade vi ön lika fort som vi kommit. På vägen tillbaka angjorde färjan Hyppeln och till vårt stora förtret körde det äldre paret i caben då ombord. Den här gången höll de sig emellertid på säkert avstånd och den sista biten in till färjeläget på norra Stuvö var fri från ytterligare incidenter. Lite senare än vi tänkt oss, men ett antal upplevelser rikare, var vi nu på hemväg. Tre färjeleder kunde läggas till handlingarna.


// OM



Mercan redo att backa ombord på färjan.



"Ulrika" på väg från Hyppeln till Rörö.



Solnedgång över Hyppeln. Ett naturens skådespel av högsta klass.

Vårt nästa stopp på Nordöleden var Hyppeln. På denna 1,5 kilometer långa ö bor cirka 150 personer permanent. Öns namn syftar på dess profil; en hyppel är på lokaldialekt en knöl eller puckel. I vanlig ordning hade vi för avsikt att snabbt köra av färjan, vända och köra på igen, men den här gången hann vi inte riktigt med. Vi blev strandsatta. Men inget ont som inte har något gott med sig. Vi fick nu gå på upptäcktsfärd på Hyppeln.

Vi lämnade bilen vid färjeläget och satte av till fots norrut. Efter ett tag bestämde vi oss för att klättra upp på Hyppelns topp Storevale, 43 meter över havet. Här byggde militären 1941 ett fort för att skydda sig mot tyska angrepp från väster. Enligt osäkra källor fylldes fortet för ett antal år sedan med betong, då det inte längre var i bruk.

Utsikten från denna plats är magnifik och tillhör definitivt arkipelagens bästa. I söder kan man skönja Vinga fyr, västerut syns Hätteberget och i norr ståtar Marstrands fästning. På vägen tillbaka passerades Hyppelns fotbollsplan, utan tvekan en av skärgårdens finaste.

Tillbaka i hamnen gjorde sig hungern påmind. Vi hade en baguette fylld med skagenröra kvar sedan dagens tidigare utflykt till Särö, vilken vi nu delade broderligt på. Vill man spendera en helkväll på Hyppeln kan man annars sätta sig på restaurang Restaurang Stora Oset. Vill man spendera en livstid på Hyppeln blir det svårare, men här finns i alla fall en liten matbutik och ett bibliotek. Fram till början på 2000-talet fanns också en skola på ön.

MM ringde och fick information om läget innan vi gjorde oss redo för en i flera avseenden spännande färd till Rörö.


// OM



"Ulrika" på väg mellan Källö-Knippla och Hyppeln.

FC och OM blickar ut över vattnet.

FC och DO på vandring norrut. Hyppelns färjeläge i bakgrunden.

Pojkbandsbild 1. På Hyppelns topp Storevale, 43 meter över havet.



Utsikten från Hyppelns topp är magnifik, även utan dessa tre grabbar i bild.

Vår färd gick norrut mot färjeläget längst upp på Stuvö, varifrån färjorna till Nordöarna numera utgår. Fram till 1980 gick de dock från den gamla hamnen på Hälsö, men man kom ganska snart underfund med att färjeleden därifrån var för lång och anlade därför vägen upp till norra Stuvö. Leden hade då funnits i tio år, men redan 1938 motionerade man om bättre förbindelser med mellan Öckeröarna och Källö-Knippla, Hyppeln och Rörö. Ett annat viktigt datum i Nordöledens historia är den 1:a september 2000, då Vägverket övertog leden som tidigare varit kommunal och avgiftsbelagd. Nu blev den avgiftsfri.

Nordöleden är rare på så sätt att det här inte bara är en sak som är rare, utan flera. Ni som följt bloggen vet att vi tidigare bett er fundera på vilken led, förutom Blidöleden, som kräver transport med en annan led för att nås. Ni har nu fått svaret. Det här är också den enda leden som regelbundet går mellan fyra olika destinationer. Det finns fler moment som är rare, men det återkommer vi till senare.

Vi hade bestämt oss för att köra i land på varje ö, för att verkligen känna att vi utnyttjade leden till max. Första stopp var Källö-Knippla. Källö och Knippla var ursprungligen två olika öar, men de är numera sammanbyggda och det lilla sundet som skilde dem åt är helt igenfyllt. Husen står tätt på ön, bara den nordöstra delen saknar bebyggelse, och många gränder är extremt trånga. Därför gör man kanske bäst i att lämna bilen hemma om man ska hit. Det är en ö man med fördel kan upptäcka till fots.

Det sägs att Källö-Knippla en gång i tiden var Sveriges största fiskeläge i förhållande till sin befolkning. År 2005 fanns det enligt SCB 420 bofasta personer här. Sångerskan, musikern och låtskrivaren Elisabeth Andreassen tillhör inte längre den kategorin, men hon bodde här med sin familj från sex års ålder tills dess att hon fyllt sexton.

Vår tid på Källö-Knippla blev inte lika långvarig. Vi körde av färjan, vände och körde på igen. Proceduren började vid det här laget kännas igen. Färjeturen hade så här långt inte gjort oss besvikna.


// OM



"Ulrika" trafikerar Nordöleden. En mysig färja som tar 20 personbilar och 198 passagerare. Här syns hon på väg till Källö-Knippla.



Förklaring överflödig.

Vi var tillbaka på Stora Varholmen och ställde oss nu i den andra färjekön - den till Hönö. Detta är Trafikverkets mest trafikerade led och faktiskt den mest trafikerade färjeleden i hela Sverige, räknat i antal bilar per dygn. Här åker cirka 6000 bilar varje dag, vilket är något fler än Helsingborg - Helsingör. Fyra av Trafikverkets näst största färjor trafikerar leden: Ada, Beda, Göta och Marie. Endast Gullbritt på Gullmarsleden är större.

Om det inte varit för ovan nämnda fakta, skulle även denna färjeled snällt sagt vara medioker. Den 12 minuter långa överfarten kändes mer som en transportsträcka än en underbar och lustfylld resa över blåa vatten, så som en riktig färjetur ska vara. Detta kan bero just på att leden är så trafikerad.

Vi hamnar här i ett virr-varr,  ett inferno om man så vill, där logikens lagar sätts ur spel och svaret på frågan ifall denna led är rare tycks vara höljt i en svårgenomtränglig dimma. Att det är den mest trafikerade leden är ju ett faktum som gör leden rare, men det gör den samtidigt extrem orare. Vad som är sant är faktan, men längre in än så ger vi oss inte i resonemanget.

Under färden uppstod en diskussion mellan OM och FC om vi var på väg till Hönö eller Öckerö. Båda hävdade starkt sin övertygelse, men FC gick i vanlig ordning segrande ur striden. OM var dock inte helt fel ute, då trafiken från den 6:e december 1962 till den 24:e januari 1981 faktiskt gick mellan Lilla Varholmen och Öckerö.

När man väl tagit färjan till Hönö breder möjligheterna ut sig att besöka fler öar brovägen. I söder finns den längsta bron, den till Fotö. Åker man istället norrut hamnar man först på Öckerö, där det administrativa centrat för Öckerö kommun finns, och sedan på Hälsö. På dessa öar finns flera fina utsiktplatser, ett par sevärda kyrkor och på Hönö ett fiskemuseum.

Innan det fanns broar mellan öarna simmade en tapper man vid namn Jakob mellan öarna. Enligt legenden var han ute och fiskade när hans båt blev bordad av en örlogsman som på uppdrag av sitt befäl krävde att Jakob skulle lotsa deras färja genom skärgården. Jakobs lotsfärdigheter var dock inte tillräckliga och han tvingades hoppa över bord. Jagad simmade han till Fotö, vidare till Hönö och sedan till Öckerö. Förföljarna gav sig dock inte. I land på Öckerö gömde sig därför Jakob på en speciell klippavsats och kastade sin mössa i vattnet. När det efterhängsna sällskapet fick syn på mössan blev de övertygade om att Jakob drunknat och gav upp. Klippavsatsen heter därför Jakobs bratt och har också en väg uppkallad efter sig: Jakobs bratts väg.

Det har vid två tillfällen, 2001 och 2005, folkomröstats om huruvida broar bör ersätta Hönö- och Björköleden. Vid båda dessa tillfällen har utfallet blivit detsamma: två tredjedelar röstade nej till bro.

Vi hade en led kvar på dagsprogrammet. En mycket omfattande led, som bar diverse äventyr i sitt sköte.


// DO & OM



"Ada" är riktigt stor. Här får det plats hela 75 bilar och 397 passagerare.



OM och FC i djup begrundan.

Tre och en halv vecka efter att vi åkt den senaste färjeleden började abstinensbesvären bli bekymmersamma. Undertecknad hade tillsammans med DO och AI under dagen legat på stranden på Särö, där vi ironiskt nog stötte på ett gäng förståndshandikappade. Det hade nu blivit tidig kväll, AI hade börjat jobba och efter ett studiebesök på det gamla SVT-huset Synvillan i Örgryte, av vilket bara skalet återstod (numera återstår ingenting), bestämde vi oss för att ta en tur ut i skärgården. JÅ och FC kontaktades, men bara den senare hade möjlighet att följa med.

Sagt och gjort. Vi tog oss över älven till Hisingen, ön på vilken en stor del av Göteborg vilar. Hisingen är också landets till ytan fjärde största ö, tillika den mest befolkade. Längst i väster finns en bro till Lilla Varholmen. Härifrån avgår färjorna till Hönö och Björkö. Detta är det enda stället där två olika Färjerederiet-leder utgår från samma färjeläge. Rare.

Vi bestämde oss för att börja med den kortare av de två, Björköleden. Här satte Vägverket den första färjan i trafik 1967, som en följd av det ökade behovet för öborna att pendla till arbetet. Öarna i Göteborgs skärgård hade tidigare mestadels befolkats av fiskare som skött kommunikationerna på egen hand eller med hjälp av ångbåtstrafiken mellan Göteborg och skärgården, men när lönsamheten inom fiskeribranschen började gå ner tvingades många av de boende att söka andra arbeten. Den första färjan som gick här tog 12 personbilar. Idag trafikeras leden av två färjor som kan lasta 40 bilar vardera.

Det tar fem minuter att åka de 900 meterna ut till Björkö. Det var en underbar sommarkväll, men några bestående intryck lämnade ändå inte färjeturen. Tyvärr får Björköleden därför klassas som en av de tråkigare lederna vi åkt. Står man i valet och kvalet om man ska åka till Hönö eller Björkö är alltså Hönö att rekommendera.

Björkö tillhör Öckerö kommun och är 5,5 kvadratkilometer stor. Här bor drygt 1400 personer och på ön finns Ica-affär, pizzeria, restaurang, idrottsförening, missionskyrka, skeppshandel och konstgalleri. På den norra delen finns Kustartilleriets gamla försvarsanläggningar som hade till syfte att skydda den norra inseglingsrännan till Göteborgs hamn.

Vill man åka härifrån har man kommit till rätt ställe. Från Björkö går nämligen personfärja till Grötö, Kalvsund, Öckerö och Källö-Knippla. Vi åkte dock härifrån på samma sätt som vi kommit - med Vägverkets bilfärja.

Som lite kuriosa kan nämnas att det i Sverige finns minst fem öar med namnet Björkö, i Finland tre och i Ryssland (!) en.

Etapp 2 var inledd.


// OM



Björköleden trafikeras av "Svanhild" och "Vivi", båda med plats för 40 personbilar och 250 passagerare.

Vi hade nu åkt nio färjeleder under dagen, men ännu återstod en. Vi skulle aldrig mer under projektets gång åka så många leder under en och samma dag. Stegeborgsleden var vårt mål under färden söderut över Vikbolandet.

Leden har fått sitt namn efter slottsruinen som ligger vid dess södra ände. Stegeborg började byggas samtidigt som Söderköping blev stad, det vill säga i början av 1200-talet. Därefter byggdes anläggningen ut i omgångar under de närmaste århundradena. Det karakteristiska rundtornet fick sin nuvarande höjd under Johan III:s styre i slutet av 1500-talet. Vi tyckte för en gångs skull att det kunde vara trevligt att stanna till här och kultivera oss lite, men tji fick vi. Här bedrivs idag kommersiell verksamhet och eftersom klockan passerat nio på kvällen var det inhägnade slottsruinområdet stängt för dagen.

Vårt uppdrag var att korsa Slätbaken, havsviken som innebär Vikbolandets södra avgränsning. Längst in i viken, intill Mems slott, mynnar Sveriges största byggnadsprojekt genom tiderna, Göta kanal. Mycket passande att mynningen är förlagd just till (Slät)baken. De hade humor på 1800-talet minsann. Det var också tack vare Göta kanal som den organiserade färjetrafiken kom igång vid Stegeborg på 1820-talet. 1953 tog Vägverket över driften och den första motordrivna färjan installerades.

Leden som sådan är kort, endast 250 meter. Men de korta lederna ska inte föraktas. Ofta är det just de som bjuder på de mest minnesvärda upplevelserna. Stegeborgsleden gav oss mersmak på korta leder.

Färjan som går mellan Norrkrog och Söderkrog heter Elvira och trafikerade tidigare Hamburgsundsleden. Endast en annan bil gjorde oss sällskap på denna dagens sista led. Det tog tre minuter, sen var vi över, men det var i sanning tre angenäma minuter. Egentligen finns det inget direkt rare med leden, men helhetsintrycket var ändå mycket bra. Omgivningen, med en trivsam camping på den ena sidan och en vacker slottsruin på den andra; de snygga och välanlagda färjelägena samt färjans litenhet gjorde den charmigt korta turen till en perfekt avslutning på etapp ett.

Det var dock inte slut på äventyr i och med detta. Strax efter att vi kört iland fullkomligen väller en skock med måsar ut framför bilen. Vi hann båda se livet passera revy för ett kort ögonblick innan verkligheten åter påkallade vår uppmärksamhet. Ingen skada skedd, men med hjärtat i halsgropen kom vi fram till att måsar (varför heter det inte "mäss"? Jfr. gås) är en trafikfara man borde se allvarligare på.


// OM



Utsikt över Stegeborg från färjeläget i Norrkrog.



Dagens minsta färja: "Elvira" med en lastförmåga på 55 ton.



Rofylld skymning över Slätbaken.

Den vanligaste vägen att ta sig från Stockholm till vår hembygd är förstås E4:n ner till Mjölby och därefter väg 32, men den här gången valde vi en annan rutt. I höjd med Jönåker svängde vi av söderut. Det var nämligen så att vi skulle åka färja, tro det eller ej. Skenäsleden skulle nyttjas. Vi betalar ju ändå skatt för den.

Skenäsleden går idag mellan Säter och Skenäs, där Bråviken är som smalast, men fram till 1959 gick leden istället en bit österut mellan Kvarsebo och Färjestaden. På båda sidor om leden finns Kristinavägen, uppkallad efter Drottning Kristina som under mitten av 1600-talet ordnade roddturer över Bråviken för att lättare kunna ta sig till sina vänner på Vikbolandet. En annan anledning till att organiserad färjetrafik tog fart här var att många människor på båda sidor om viken var angelägna att nå den viktiga handelsstaden Söderköping, utan att behöva ta sig igenom den mariga Kolmårdenskogen.

Klockan närmade sig nio på kvällen när vi körde ombord på Fredrika, som skulle bli vårt färdmedel under de kommande sex minuterna. De senaste milen hade det regnat lite lätt, men nu hade det spruckit upp en aning och den låga kvällssolen kämpade i väster mot molnen. Med oss på färjan var en lastbil, till bredden fylld med vad som såg ut att vara jord. Det var väl det som var mest speciellt med den här leden. Åk alltså inte hit om ni är ute efter en rare färjeled. Men har ni tid över och vill slippa motorvägen ett tag, ja då kan vi varmt rekommendera den här avstickaren. En färja är ändå alltid en färja.

Efter avslutad färjetur befann vi oss på Vikbolandet, halvön som från Östergötland skjuter ut i Östersjön. Det här är en av de fornlämningstätaste platserna i landet och strax väster om färjeläget i Skenäs finns Skenäs slottsruin. Slottet som en gång stod här, vackert beläget vid stranden och omgivet av en praktfull trädgård, gick samma öde till mötes som tidigare avhandlade Hörningsholm: det brändes ner av ryssarna år 1719. Vår vana trogen hade vi dock inte tid för dylika sevärdheter, utan ställde direkt in siktet på Skenäsanstalten där vi skulle avtjäna ett straff för otillbörligt gynnande av Vägverket Färjerederiet. Därefter väntade dagens sista led.


// OM



Utan lastbil har "Fredrika" plats för 30 personbilar och 198 passagerare.



Solen gjorde allt som stod i dess makt för att tränga igenom molnen och belysa Bråviken.

Roslagen hade besökts tidigare under dagen. Nu var vi på södra Storstockholms motsvarighet: Södertörn. Vid Söderälje svängde vi först av på väg 225 och strax därefter in på dito 569, vägen som skulle ta oss till Skanssundsleden.

Skanssundet skiljer Södertörn från Mörkö. Det har fått sitt namn efter Nässkansen, vilken ligger här på Botkyrka kommuns sydligaste udde. Denna skans var en av fyra som uppfördes i området år 1623 med anledning av hotet om ett anfall från Polen, som då styrdes av Sveriges tidigare konung Sigismund. Tanken var att Nässkansen skulle skydda inloppet till Södertälje. Skansen har därefter förfallit och rustats upp i omgångar och var i bruk för sista gången under första världskriget. 1927 beslutade regeringen att alla skansar i området skulle avvecklas och idag återstår bara en ruin av Nässkansen.

Passagen här har länge varit en naturlig led för gående, cyklister och kanske också för hästskjutsar. På 1920-talet fanns en liten träfärja som löpte längs en uppspänd lina och drevs av mankraft. På 50-talet kom så den första motordrivna färjan. Under sommarhalvåret är trafiken över Skanssundet idag intensiv. Många turister på väg till Gotland, framförallt cyklande sådana, väljer då den här vägen som en genväg till Nynäshamn.

Skanssundleden är rare på så sätt att det är den kortaste leden med frigående färja, endast 330 meter lång. Dessa meter avverkas på tre minuter. Vad vi inte visste när vi anlände till färjeläget var att vi skulle få vara med om ett jubileum. "Karin", som färjan heter, byggdes 1979 och fyllde alltså jämnt just detta år, något som få resenärer kan ha missat. Hon var nämligen på ett smakfullt sätt dekorerad med text som informerade oss om denna extraordinära tilldragelse. Någon 30-årskris gick emellertid inte att skönja. Hela färjeturen kändes gemytlig, trevlig och väldigt svensk. Här var vi välkomna. En skön oas i vacker omgivning i kontrast till de senaste, mer stresspräglade, storstadslederna.

Efter avklarad färjetur befann vi oss på Mörkö, tidigare en egen kommun, men numera en del av Södertälje kommun. Nära färjeläget finns Mörkös kanske mest kända sevärdhet: Hörningsholms slott, strategiskt beläget på en kulle med utsikt över sundet. Här uppfördes redan på 1400-talet ett slott som dock, i likhet med stora delar av Södermanlands kust, brändes ner av ryssarna år 1719. Slottet som står på platsen idag uppfördes under mitten av 1700-talet av greven och landshövdingen Nils Bonde, efter ritning av den framstående arkitekten Carl Hårleman. I övrigt domineras ön av fritidsboenden och jordbruk.

Mörköbron tog oss över till fastlandet igen. Nu väntade en stunds motorvägskörning innan vi skulle ta oss an dagens två sista leder, till och från Vikbolandet.


// OM



Jubilaren Karin har plats för 22 personbilar och 148 passagerare. 

När vi hade kört av Freja bestämde vi oss raskt för att även inkludera Adelsöleden i dagsprogrammet; vi var ju ändå bara knappt tre mil därifrån. Sagt och gjort. Vi körde från Ekerön över Kärsön till Munsön utan att använda oss av vare sig färja eller bro. Hur gick det till? undrar ni förstås då. Jo, det är som så att landhöjningen gjort att dessa tre en gång separata öar har vuxit ihop till en enda långsmal ö, avgränsad i öst och norr av Långtarmen (nej, inte samma som vid Östra Lagnö) och Tappströmssundet, och i söder omgiven av Ekeröfjärden och Stora Björkfjärden. Vistades du i dessa trakter för en sisådär femhundra år sedan så befann du dig i Södermanland, men sedan Gustav Vasas regering tillhör ön Uppland.

Väg 816 upp mot nästa färjeläge kantas av ett vacket kulturlandskap med bondgårdar, hästhagar, mindre skogspartier och ett antal gårdar och säterier. På Munsön odlades tidigare mycket frukt, men den billiga importen har slagit ut nästan all produktion. För den kyrkointresserade finns här också Munsö kyrka, en av Sveriges kvarvarande åtta rundkyrkor. Riktigt rare med andra ord.

Vi gasade på rätt bra och var framme vid Adelsöleden kvart över fem. Vår sjunde led, men på sätt och vis också den första leden. Hur tänker han nu? undrar ni förstås då. Jo, sätter man alla Trafikverkets färjelinjer i alfabetisk ordning så hamnar den överst. Svårare än så var det inte.

Leden trafikeras av färjan Tora, byggd 2006 och således en av Trafikverkets nyaste färjor. För vår del var det dags för en premiär. Det var dagens, och därmed hela projektets, första lindragna färja, något som helt klart gav en extra krydda åt färden. Sex minuter tog det att åka kilometern över till Adelsön. Färjan var relativt välfylld, rusningstrafik som det var, och på rare-kontot kunde vi skriva in "sällskap av linjebuss".

Väl i land åkte vi upp till en korsning, vände och körde ombord igen. Har man mer tid på sig finns här annars en hel del att se, främst i form av olika fornlämningar. Hovgården, där kungen bodde under vikingatiden, är tillsammans med närliggande Björkö (ej att förväxla med ön i Göteborgs skärgård, till vilken det går en Trafikverket-färja) där Birka ligger, sedan 1993 upptagen på UNESCO:s världsarvslista. Vill man ha milsvid utsikt över Mälaren ska man bege sig till Adelsöns högsta punkt Kunsta berg, 53,2 meter över havet. Här finns ett utsiktstorn med en intressant trebent konstruktion.

Vi hade påbörjat vår hemfärd, men längs vägen fanns ytterligare tre färjelinjer att njuta av.


// OM



Lindragna "Tora", byggd så sent som 2006, trafikerar Adelsöleden. Hon har plats för 36 personbilar och 198 passagerare.

För första gången under projektet befann vi oss söder om huvudstaden. Ekeröleden var nästa uppdrag och som alltid fanns det inget som kunde hindra oss. Klockan började närma sig 17 och molnen hade börjat rulla in på himlen över Mercedesen. Med all säkerhet, dock utan bevis, hälsades dessa med ett enat: GÖTT.

Den 1900 meter långa Ekeröleden, som ligger intill E4:an och går mellan Slagsta och Jungfrusund, började inte att trafikeras förrän 1993. Detta gör gissningsvis denna väl trafikerade led till den nyaste av lederna. Den som föredrar broar före färjor, och således inte är vid sina sinnes fulla bruk, behöver inte hänga läpp. Ekerö kan nämligen intas norr ifrån genom att följa väg 261. Att begå ett sådant brott straffar sig dock snabbt då detta illdåd, att köra från färjeläge till färjeläge, är 25 km längre än färjevägen.

Vår sjätte led hade också denna kunnat klassificeras som en standardled, MEN... Denna led bjuder på en trevlig överraskning, lite vardagslyx om man så vill, som gjorde att bilens inbyggda RARE-varnare överhettades. Då färjan körs av Trafikverket på uppdrag av Ekerö kommun tillåts vi att betala en avgift på 50 kr enkel väg. Detta är alltså den enda av Trafikverkets färjor där betalning krävs. En angenäm upplevelse minst sagt.

Inte mindre angenäm, men knappast legendarisk, var överfarten. Den bjöd på välkända teman såsom vatten, skog osv. Väl iland väntade dock, precis som utlovat, en förnimmelse av vår hembygd.

Till Harry Brandelius gamla dänga Jungfrun på Jungfrusund (om det är detta Jungfrusund låter jag vara osagt) finns en alternativ text författad av den store Kvarntorpar'n. Detta mästerverk råkar ha titeln Gröpplebäckens brus, som är ett stort och majestätiskt vattendrag i trakterna där våra hjärtan slår.

Ca 25 km till nästa färja.

"En liten visa jag sjunga vill
Om Gröpplebäckens brus
Och den som vill kan lyssna till
På Gröpplebäckens brus

Om du är fylld av bekymmer
Och solen för dig skymmer
Du genast blir till ditt sinne ljus
Av Gröpplebäckens brus"

- Kvarntorpar'n


// DO



"Freja" var som synes välfylld under vår tur till Ekerö. Fullastad tar hon 48 personbilar och 247 passagerare.

Castella hade tagit oss till Rindö, en ö med stora framtidsplaner. Här är planläggningen av nya bostadsområden i full gång. Tanken är att Rindö ska bli den första riktiga sjöstaden i skärgården. För att så ska kunna ske krävs även omfattande ombyggnationer av många av de befintliga försvarsbyggnaderna runtom på Rindö och närliggande Skarpö. Militärhistoria är nämligen något det finns gott om i dessa trakter.

Här har funnits befästningar sedan Gusav Vasas tid och så sent som 2005 återfanns Första amfibieregementet (tidigare Vaxholms kustartilleriregemente), numera förlagt till Haninge garnison, på Rindö. Rindö Redutt, Oskar-Fredriksborg och Byviksfortet är försvarsverk som alla minner om historien och som är värda ett besök om man råkar befinna sig på Rindö idag. Vårat syfte var dock endast att korsa Rindö, från väst till öst, för att nå nästa färjeled. Efter fem kilometer var målet nått.

Vi befann oss vid Oxdjupet, sundet mellan Rindö och Värmdö, tillika huvudfarled in till Stockholm för dem som kommer sjövägen. Gustav Vasa beordrade på sin tid att Oxdjupet skulle fyllas upp, så att alla fartyg skulle tvingas ta vägen förbi Vaxholm i det trånga och krokiga Kodjupet, vilket var starkare befäst. Att taktiken var lyckad bevisas av det faktum att det i Kodjupet fortfarande finns ett antal sjunkna skepp, sänkta av svenskarna, från åren då ryssarna försökte invadera Stockholm i början av 1700-talet.

Med tiden blev dock fartygen - även de med goda avsikter - större och alltmer djupgående, något som tvingade fram en muddring av Oxdjupet. I samband med detta uppfördes ovan nämnda fästning, Oskar-Fredriksborg, på Rindös östra sida under 1870-talet.

Trafikverkets färjeled över Oxdjupet är 500 meter lång och trafikeras av de båda färjorna Gulli och Fragancia, av vilka vi fick åka med den senare. Om färjeturen finns egentligen inte så mycket att säga. En renodlad standardled, kort och gott. De kan vara trevliga de också.

Halva dagsverket var avklarat. Färden gick vidare. Vid nästa led väntade en förnimmelse av vår hembygd.


// OM



"Fragancia", med lastkapacitet för 36 personbilar och 247 passagerare, är en av de två färjor som trafikerar leden över det historiskt intressanta Oxdjupet.

Med AI avlämnad på Stockholms centralstation återupptog duon sitt arbete och kall. Dagens fjärde färja väntade i Vaxholm. Vaxholmsleden skulle nu till varje pris, obarmhärtigt och tveklöst, avverkas.

Då vi anlände badade Vaxholm i sol och vinden vattrade lätt sundets vatten. Alltså: utmärkta förutsättningar för en underbar färjetur. En färjetur som kom att visa sig inte vara rare i något som helst avseende, men som DO & OM brukar säga: "bättre en färja än ingen färja alls". Nu skulle det bli åka av...

Under den 6 minuter långa färden med färjan Castella mot Rindö var den mest minnesvärda upplevelsen, förutom det underbara soldäcket och utsikten som bjöds därifrån, Vaxholms fästning som passerades på babords sida. Kastellet, som i sin nuvarande form har stått där sedan 1863, är idag museum, men har tidigare försvarat Stockholms sjöfront vid två tillfällen.

Gamla stenhögar i all ära, men inget går upp emot gulmålad metall. 970 meter färjeled hade precis avverkats och nästa led var bara ett stenkast bort. Livet lekte.


// DO



"Castella" har plats för 50 personbilar och 398 passagerare. Här har hon just lämnat Vaxholm.

Nej, riktigt så var det kanske inte, men detta lilla charmtroll har sin hemvist just här.

Ljusterö kan sägas vara en levande skärgårdsö. Här finns det mesta man behöver, såsom skola, bibliotek, vårdmottagning, äldreboende och brandförsvar. Även om inte själva färjeturen kvalar in bland de bättre finns det alltså anledning att besöka ön.

Resan går vidare.


// DO & OM

"Frida", med plats för 50 personbilar och 398 passagerare, tog oss till Ljusterö...



...och den något större "Jupiter", stor nog för 60 personbilar och 397 passagerare, tog oss därifrån.

Väl på Yxlan styrde vi genast kosan mot Blidö. Vägen gjorde efter hundra meter en högersväng och endast kilometern senare var vi framme vid nästa färjeläge. Detta ringa avstånd är det kortaste mellan två av Färjerederiets alla leder (Björkö- och Hönöleden undantagna då färjeläget till dessa båda destinationer är gemensamt). Blidöleden är rare också på så vis att den är en av endast två leder som kräver transport med en annan led för att kunna nås. Vilken den andra är? Fundera på det!

Fritidshusbyggandet som under 1950-talet tog fart på Blidö gjorde en färjeförbindelse med Yxlan nödvändig. Det var stockholmarna som hade köpt tomtmark i mängder och i och med det kom även kravet att få ut bilarna till ön. Idag har Blidö i sanningens namn inte mycket att erbjuda för den som är ute efter mer än bara det genuina skärgårdslivet, vilket i sig på intet sätt ska föraktas.

Bland kändisar som på ett eller annat sätt har anknytning till ön kan nämnas konstnären Rune Jansson som föddes på denna plats; politikern, poeten och författaren Ture Nerman som under femtio års tid hade sommarstuga här, samt Tove Jansson som tillbringade sin barndoms somrar på ön. Blidö kom sedermera att utgöra modell för Mumindalen.

Färjan på Blidöleden heter "Aurora" och är, liksom Furusundsledens "Yxlan", större än man skulle tro med tanke på ledens längd och geografiska läge. "Aurora" är sexton år äldre än "Yxlan", men det är inget som ett otränat öga skulle lägga märke till under den korta färden över Blidösund.

Rent allmänt gör vi bedömningen att Blidöleden är något tråkigare än storebror Furusundsleden. Plus ska dock ges för det faktum att det här, precis som på "Yxlan", är tillåtet att gå en trappa upp och njuta av färjeturen från en lite högre position. På många av färjorna möts man annars av grindar och skyltar som talar om att det är "Tillträde förbjudet" vid dessa lejdare. Sammanfattningsvis något av en medelfärja, inget extraordinärt, men heller inget direkt dåligt.

I land på Blidö körde vi av färjan, vände och körde på igen. Vi ämnade hinna med ytterligare en färjeled innan AI skulle lämnas av vid Stockholms Centralstation för vidare transport till Göteborg. Jag och DO var däremot långt ifrån klara.

"Jorden går runt som en vev och en visa,
sjön ligger len som en jungfrukropp.
Själv har jag lagt mig hos Höstermans Lisa,
sälj mina kläder - jag går aldrig opp!"

- Ture Nerman


// OM



Blidöleden trafikeras av "Aurora", med plats för 46 bilar och 298 passagerare.



DO och AI blickar ut över vattnet.

Så var det dags. Vi vaknade i en lägenhet i Tumba, förvånansvärt pigga med tanke på de senaste dagarnas bravader.

Undertecknad hade efter fyra dagar på Sweden Rock Festival kommit hem vid fyratiden på söndagsmorgonen, duschat och slängt mig i sängen för att sova några timmar innan det var dags att fara till Stockholm. Där fanns redan DO, som tillsammans med sambon AI och JÅ hade sett fredagens Bruce Springsteen-spelning på Stadion. Nu hade vi allesammans även bevittnat avslutningen på Bossens tre konserter långa Stockholmsvistelse.

JÅ var tvungen att ta ett tåg till Göteborg och hade gått upp i ottan. Vi andra började röra på oss vid nio-tiden. Vi hade ett gediget arbete framför oss. Hela tio färjelinjer stod på dagsprogrammet.

Efter att ha lämnat tillbaka nyckeln till den lånade lägenheten begav vi oss norrut mot Norrtälje, närmare bestämt Furusund. Tanken fanns först på att inkludera även Gräsöleden i dagsprogrammet, men vi gjorde bedömningen att det hade blivit en lite för lång avstickare.

Solen strålade som för att välkomna oss och ge sin välsignelse över vårt nya projekt, och när vi tog av på länsväg 278 öppnade sig snart Roslagsidyllen. Den krokiga vägen snirklade sig fram över de små öarna ut till Furusund, det lilla samhället som under 1900-talets början var residens för det så kallade "fina folket". Här har storheter som Astrid Lindgren och August Strindbeg haft sommarhus och ni som kan er Evert Taube vet att han besjungit platsen i "Vals i Furusund". Just Evert Taube-relaterade platser skulle det förövrigt bli fler av under projektets gång.

Nu var ju dock inte Furusund något slutmål för resan, utan snarare starten på alltihop. Härifrån utgår färjorna över till grannorten Köpmanholm på Yxlan, en mestadels skogsbeklädd, långssmal ö, ca 1,5 mil lång och knappt en tiondel så bred.

Klockan hade precis passerat halv tolv när vi körde ombord på färjan, fantasifullt döpt till "Yxlan". Den sexhundra meter långa färjeturen varade i ca fyra minuter. Fyra angenäma minuter, ska sägas. Färjans storlek (tar 46 bilar) får anses vara rare i förhållande till den relativt korta turen och den "yttermiljö" den återfinns i. Sommartid kryllar det emellertid av turister här, så ledens kapacitet är säkert väl motiverad.

Färjan i sig var ganska fräsch och den vackra skärgårdsomgivningen gjorde sitt till för helhetsintrycket. Totalt sett en utmärkt start på projektet, om än ingen fullpoängare. Som lite kuriosa kan nämnas att Furusundsleden också är namnet på den norra av de stora farlederna in till Stockholms hamn, vilken passerar just genom det smala sundet mellan Furusund och Köpmanholm. Furusundsleden korsar alltså Furusundsleden. Kul där!

Nästa stopp: Blidöleden.


// OM


Färjan "Yxlan" med plats för 398 passagerare och 46 bilar. I bakgrunden syns Furusundsledens andra färja, "Linea".



DO på väg mot Köpmanholm. Den första av många "blicka ut över vattnet"-bilder.