Blattnicksele. Moskosel. Kerkejaure. Norrlands inland kan sammanfattas i ett ord: lugn. Mil efter mil av skog. Och en och annan älv. Det var också vid en sådan som dagens första stopp gjordes. Efter tre timmar i bilen stannade vi till vid Piteälven.

1993 utsåg riksdagen Piteälven till nationalälv, tillsammans med de tre andra stora oreglerade älvarna Vindelälven, Kalix älv och Torne älv. Att Piteälven skulle vara oreglerad är dock en sanning med viss modifikation; vid Sikforsen, cirka 30 kilometer norr om Piteå, finns en dammbyggnad och ett modernt kraftverk insprängt i berggrunden.

E45:an korsar Piteälven vid Ljusselforsen där rastplatsen som vi nyttjade för en bensträckare finns. Utan att egentligen veta om det hade vi vid Moskosel trätt in på den delen av E45:an som i folkmun kallas Burmavägen och nu befann vi oss vid Burmabron. Bakgrunden till dessa inte helt självklara beteckningar finner vi i nyhetsrapporteringen från andra världskriget. Det var nämligen då, i början av 1940-talet, som vägen och bron uppfördes. Arbetare från södra Sverige kom till trakten, bodde i baracker och byggde vägen som ett arbetsmarknadsprojekt. Samtidigt rapporterades det i media om hur japanerna tvingade krigsfångar att bygga vägar och järnvägar genom Burmas djungler. Arbetarna drog paralleller till sin egen situationen och sträckan kom att kallas Burmavägen.

I början av 1990-talet ersattes alla broar längs med vägen med nya, för att få en ökad bärighetsklassning. Burmabron finns dock bevarad som ett minne från svunna tider. I regnrusket beträdde vi den 124,7 meter långa tvåspanniga bågbron innan vi åter tog plats i Mercan.

Närmast på att göra-listan stod att äta. Vi hade sett ut Jokkmokk som en lämplig plats för detta ändamål, men det skulle bli ytterligare ett stopp innan dess. Strax söder om nämnda metropol passerade vi nämligen in i midnattssolens land. Solen skulle nu aldrig gå ner för våra ögon förrän vi åter hade passerat denna yttersta latitud på vår väg söderut. Om den nu överhuvudtaget hade behagat visa sig, vill säga.

Exakt var polcirkeln befinner sig är något svårt att svara på eftersom den pendlar fram och tillbaka inom ett 18 mil brett område under en period av 40000 år. Lägg därtill att den under 18,6 år även pendlar inom ett 570 meter brett område. Just nu är polcirkeln på väg norrut och kommer att nå sitt nordligaste läge år 12000, för att sedan nå sitt sydligaste läge år 32000. Platsen som markeras som gräns för polcirkeln ligger mittemellan dessa två ytterpunkter. Polcirkeln befann sig exakt här så sent som år 2000, och kommer alltså att vara här igen om knappt 20000 år, år 22000. Förutom genom våra nordiska grannländer Finland, Norge, Danmark (Grönland) och Island (havet mellan huvudön och Grímsey och Kolbeinsey) skär norra polcirkeln även igenom Ryssland, Kanada och USA (Alaska).

Hur som helst, mat var det som gällde. Restaurang Opera i Jokkmokk fick utgöra kuliss för denna aktivitet. I varje samhälle finns en eller flera personer med allmänt kända alkoholproblem, så kallade A-lagare. Jokkmokks praktexemplar gjorde oss självklart sällskap och tycktes inte på något sätt skilja sig från sina kollegor i andra delar av landet. Från sin plats i baren utstötte han med ojämna mellanrum haranger uttryckandes allmänt missnöje. På detta vördnadsfulla sätt högtidlighöll vi kronprinsessan Viktorias bröllop, som visades på en tv i bakgrunden.


Kwad'n

Det finns ett folk av en särskild sort
Nere vid Piteälva
Och våran slogan är jävligt kort
Det kan vi göra själva

Vi är ett frejdigt folk gunås
Nere vid Piteälva
Och ingen behöver tänka åt oss
Det kan vi göra själva

Och kommer det gubbar när det är val
Nere vid Piteälva
Behöver dom inte hålla nåt tal
Det kan vi göra själva

Vi vill inte ha löften ifrån AMS
Nere vid Piteälva
För tingel-tangel och billigt krams
Det kan vi göra själva

Vi behöver inget systembolag
Nere vid Piteälva
För läskedrycker av alla de slag
Det kan vi göra själva

Vi lever och älskar som sig bör
Nere vid Piteälva
Och det professorerna gör i rör
Det kan vi göra själva

Ja vi skiter i order och direktiv
Nere vid Piteälva
För leva våra egna liv
Det måste vi göra själva

- Ronny Eriksson


// OM



FC och DO beträder Burmabron över Piteälven. Notera Jokk-paketet som FC omsorgsfullt tagit med sig från bilen och placerat på ett väl valt ställe på bron.



OM visar upp Ljusselforsen i en av Sveriges fyra nationalälvar, Piteälven.



OM och FC vid norra polcirkeln, eller åtminstone där den befann sig år 2000 och åter kommer att befinna sig år 22000.

Efter den exotiska upplevelsen i Dorotea fortsatte vår färd norrut. I Lapp-Lisas hemkommun Vilhelmina gjordes ett stopp för proviantering. Vårt gemensamma omdöme om tätorten var positivt: en vital och trevlig småstad med en välkomnande atmosfär.

När godisförrådet hade fyllts på tog vi kurs mot Långsjöby, hemvist för EH:s (nej, inte samma EH som refereras till i en tidigare bildtext) föräldrar. Efter två nätter i tält skulle vi nu få riktigt tak över huvudet. I kommunikationen med EH inför vårt besök hade en legendarisk vistelse utlovats.

Någon mil innan Storuman svängde vi av västerut från E45:an. 18 kilometer senare befann vid oss vid Långvattnets östra strand, och därmed också i Långsjöby. Byn är uppdelad i två delar, varför vi först missade vårt mål och hamnade i den västra delen. Vi talar dock inte om några gigantiska avstånd - invånarantalet ligger på några hundra personer och bostadshusen är knappt en tredjedel så många - så fadäsen är att betrakta som bagatellartad.

En som sannolikt inte hamnade i fel ände av byn när han kom hit år 1796 var Johan Andersson, främst på grund av att det då knappt fanns någon by. Även om 1789 räknas som Långsjöbys födelseår, så var denne bonde från Burträsk socken nämligen den förste nybyggaren som bosatte sig fast här. Knappt 200 år senare, i mitten av 1980-talet, gav den siste heltidsbonden i Långsjöby upp. Idag jobbar de flesta av invånarna i Storuman, men ett tiotal enmans- och mindre företag samt skogsbruk finns fortfarande kvar.

Vi fick vid vår ankomst veta att vi skulle få bo i Sionkyrkan tvärs över vägen, men innan vi installerade oss i den tidigare pastorsbostaden vankades det middag. På klassiskt norrländskt manér bjöds det på köttfärssås gjord på älgfärs. I huset var jakttroféerna legio och historierna om hur de erövrats lät inte vänta på sig. Den så kallade "Björnstigen" kom också på tal. Av beskrivningen från norrlänningarna att döma är det en strapatsrik gångväg upp på ett berg. Eftersom att regnet fortsatt falla ända sedan det bryska uppvaknandet cirka tolv timmar tidigare ansågs det dock inte vara någon god idé att ge sig ut på detta äventyr just då. Detta kommer istället att ske vid vårt nästa besök i Långsjöby.

Efter samkväm framför en tämligen ointressant match i fotbolls-VM, med tillhörande tilltugg i form av torkat renkött, beslöt vi oss för att uppsöka Guds hus för en god natts sömn.

Morgonen därpå tog vi en välförtjänt sovmorgon. Efter att ha bjudits på frukost och tackat för gästfriheten gav vi oss strax efter klockan tolv iväg vidare norrut. Utan att kunna sätta fingret på exakt vad, så hade vi just varit med om något som man i Långsjöby kallar legendariskt.


// OM



DO har slagit sig till ro i Sion i Långsjöby. "Jesu Blod Gör Själen Fri", som det står på väggbeklädnaden, kan mycket väl komma att bli titeln på en av Sångarbröderna DO & OM:s kommande kassetter.



Pojkbandsbild 3. FC, OM och DO på Sions parkering i Långsjöby redo för vidare färd norrut. I bakgrunden syns Långvattnet.

Ett återkommande nöje under resan var att från Mercan heja bekant på okända människor i de orter vi passerade längs vägen. Oftast ledde detta till reaktioner i stil med undrande, långa blickar eller på sin höjd till en mödosam armrörelse som endast med lite god vilja kan kallas en hälsning. Men det fanns ett lysande undantag.

"Lapplands sydport". Så kallas Dorotea och anledningen till det är förstås dess geografiska placering i södra Lappland. Tidigare hette orten Bergvattnet, men precis som Fredrika och Vilhelmina fick Dorotea 1799 sitt nuvarande namn efter Gustav IV Adolfs hustru, drottning Fredrika Dorotea Vilhelmina av Baden.

Dorotea gav ett ganska grått och trist intryck, men en specifik händelse gjorde vår genomresa minnesvärd. I Doroteas så kallade centrum kom en mörkhyad man, gissningsvis i 35-årsåldern, gående. Hälsningsfrasen från Mercan blev den här gången en tumme upp. Och den här gången var det minsann ingen tvekan i responsen. Genast besvarades vår vänliga gest med ett stort leende och en tumme i luften.

Upprymda över det oväntade gensvaret myntades begreppet "Afrikanen i Dorotea", som blev till en glädjekälla under resterande delar av vårt Norrlandsäventyr.

Två månader senare, närmare bestämt måndagen den 16:e augusti klockan 20.00, så visade SVT den första delen av fem i en serie dokumentärer som skildrade Sverige i valrörelsens slutskede 2010. Dokumentärfilmaren Tom Alandh hade återvänt till ett antal platser och personer han tidigare mött och denna första del hette Framtiden i Dorotea. En av de medverkande var Theo Kayigamba, brandman och undersköterska som kommit till Dorotea från folkmordets Rwanda.

Som en motvikt mot den allmänt ganska dystra bild som målas upp av Dorotea i reportaget - folkningspyramiden står upp och ned, det tryggaste jobbet finns på begravningsbyrån och enligt pizzabagaren Ibrahim från Libanon tar björnarna snart tar över samhället - tror Theo Kayigamba på framtiden. Han har inte en tanke på att flytta därifrån.

Kan Theo vara "Afrikanen i Dorotea"? Vi kan inte vara helt säkra, men omöjligt är det definitivt inte. Så många afrikaner kan inte finnas i Dorotea, och den glada man vi mötte under vårt besök på orten stämmer väl överens med den positivism som dokumentärens Theo Kayigamba visar upp.


Dorotea-sången

Detta är det land där du hör hemma
Detta är den bygd där du ska bo
Väl bekant och kär är varje stämma
Själva luften andas frid och ro

Marken där du står med dina fötter
Stigen som är nött av dina steg
Flätar i din levnad sina rötter
Binder dig vid äng och åkerteg

Fjällets tinne skimrar mot dig trofast
Dalen breder ut mot dig sin famn
Där som barn du sprungit blir du bofast
Dorotea är din hembygds namn

- Helmer Grundström


// OM

OBS! Inlägget kan innehålla spår av självcensur.



Theo Kayigamba - Afrikanen i Dorotea? Foto: Björn Henriksson.

I den tidiga timman tog vi i första hand sikte på Östersund, där DO skulle få sin hett eftertraktade grafitkråka på pränt, till följd av det lustiga debaclet i Särna. Undertecknad hade upptäckt att linserna låg kvar i Landsbro, vilket gjorde att ett besök på Synsam också stod på agendan i denna geografiskt sett mellansvenska stad. FC:s främsta uppdrag var troligtvis att hitta ett ställe som serverade kaffe, för att slippa upprepa proceduren från gårdagen då kaffepulver intogs direkt ur förpackningen. Det var nämligen ingen större njutning, även om det möjligtvis fyllde sin funktion.

Först fick vi dock vänta på att Östersund skulle vakna, eftersom att klockan ännu bara var barnet. Barnet var i det här fallet strax över 09.00. Hällregnet utanför den trygga miljön i Mercan lockade inte till något mer ingående utforskande av staden, så när uppdragen var utförda återsamlades truppen för vidare färd norrut.

Vi var åter ute på inlandsvägen, E45, en trafikled som nu skulle vara vårt hem, bokstavligt talat tills vägs ände nåtts. Vid tolvtiden blev det ett stopp i Hoting, mest känd som hemort för KvW:s före detta flickvän SB. Nämnda ex kontaktades också sms-ledes för att informeras om vårt intåg i samhället.

Efter att ha försett oss med väl valda delar av det kulinariska utbud som en mack i nordvästra Ångermanland har att erbjuda gick färden vidare. Vi hann emellertid inte många meter innan någon form av högre byggnadsverk söder om vägen fångade vårt intresse. Det såg onekligen ut som pelare tillhörande en större bro. Vår nyfikenhet fick oss att svänga av i riktning mot dessa outforskade kolonner. Och mycket riktigt: en bro var det. Men stor var den inte. Åtminstone inte sett till körytan.

En mycket märklig kontruktion mötte oss. En hängbro i metall över Hotingsjön bars upp av de jämförelsevis väldiga bropelarna vi sett från E45:an. Strax innan bron smalnade vägen av betänkligt och på brons träbelagda yta var det precis att en bil fick plats. Bygget gav ett slitet, nästan fallfärdigt intryck. Av försiktighetsskäl lät vi därför framförvarande bil helt och hållet passera överfarten innan vi beträdde densamma. Portar i varsin ände gjorde klart att den här bron endast var avsedd för mindre fordon.

Vi tog oss över välbehållna i land på andra sidan och möttes strax av en skylt som välkomnade oss till Andersnäset. Detta trevliga sätt på vilket vår ankomst mottogs uppskattades, men vi valde ändå att vända och fortsätta på ordinarie resrutt. Den egendomliga broanordningen förbryllar dock våra hjärnor än idag.


// OM



Detta var synen som mötte DO, FC och OM strax utanför Hoting.



Det var precis att OM kunde öppna bildörren för att ta denna bild mitt på den smala bron.

Det som när vi lade oss hade varit några lätta regnstänk hade under natten utvecklats till ett regelrätt oväder. Vi trodde att vi varit förutseende när vi spänt upp en presenning över tältet i skydd mot vätan, men den tilltagande vindens lek med regnskyddet skapade ett oljud i vilket det var omöjligt att kunna sova. Efter några timmar i töcken bestämde vi oss vid sjutiden för att det fick vara nog.

Trots detta mindre angenäma uppvaknande gladdes vi ändå åt att få inleda dagen med en färjetur. Ytterligare några kilometer grusväg på Ammerön senare, dessutom med vägarbete försedd sådan, var vi nämligen framme vid Ammer varifrån färjan över Revsundssjön till Stavre skulle avgå.

Större delen av Revsundssjön upptas av Ammerön, som är Sveriges sjätte största insjöö, exempelvis mer än dubbelt så stor som Visingsö. På ön finns knappt 150 bofasta, fördelade på byarna Ösjö, Gåsböle, Nor, Rind och Ammer. På ön finns också den lilla sjön Ösjön, i vilken två små holmar återfinns. Holmarna binds samman av ett vassbälte och på den ena av dessa två holmar finns en liten... nej, det räcker kanske så.

Ammerön ligger hur som helst i Revsunda församling i Bräcke kommun i östra Jämtland, och just från Revsunda församling kommer Maritza Horn som 1978 gav ut albumet "Jämmer Och Elände". Skivan innehåller så kallade skillingtryck och rekommenderas varmt för den som känner sig oförskämt glad till sinnes.

Sommartid gör ångfartyget Alma rundturer i Revsundssjön. Alma är en av Sveriges äldsta ångbåtar som fortfarande är i drift. Hon sjösattes i Revsundssjön 1873 för att frakta gods och passagerare. Efter att under drygt hundra år varit i olika personers ägo och bland annat trafikerat Stockholms skärgård hamnade hon i mitten av 1980-talet åter i Revsundssjön, men hennes skick var då mycket dåligt. Under åren 1990 till 1993 renoverades Alma med målet att bibehålla henne i så ursprungligt skick som möjligt. Sedan dess ägs hon av den ideella föreningen Alma af Stafre och inne på sitt 14:e decennium tar hon alltså varje sommar upp till 30 passagerare på rundturer i Revsundssjön ett par gånger i veckan.

Denna dag inbjöd dock inte vädret till någon gemytlig ångbåtstur. De fyra minuterna det tog att ta sig de 500 meterna mellan Ammer och Stavre räckte gott och väl för att fylla dagens färjekvot.

Närmare hälften av de resenärer som idag nyttjar Ammeröleden gör det för att ta sig till eller från sitt arbete. Organiserad färjetrafik har funnits här sedan 1939, men trafiken över sundet var livlig långt innan dess. För de boende på Ammerön krävdes dagliga resor till Stavre där affärer och järnvägsstationen fanns och barnen gick i skola, och för de boende på fastlandet var den smidigaste vägen att ta sig till sin kyrka i Revsund via sundet.

Ammeröleden trafikeras numera av den lingående färjan Arnljot, som inte är byggd 1873, men väl 1960 och därmed Färjerederiets tredje äldsta färja som fortfarande är i drift. Den hårda vinden rörde under vår överfart upp sjön så pass att den förhållandevis lilla färjan faktiskt gungade en del, samtidigt som regnet piskade våra ansikten under det sedvanliga fotodokumenterandet. Vi var överens om att det här var en upplevelse vi inte hade velat vara utan.


// OM



Den hårda vinden fick lingående Arnljot, med plats för 8 personbilar och 49 passagerare, att gunga under färden från Ammerön till Stavre.



OM, själaglad över att få inleda dagen med en härlig färjetur.



Även för DO:s del hade morgonstunden, som synes, guld i mund.

Eftersom att trafiken på Håkanstaleden och Isöleden samkörs kunde vi köra direkt ombord på Fröja som skulle ta oss från Norderön till Isön. Intill färjeläget fanns en brygga där en segelbåt låg förtöjd. Inget konstigt med det, men på bryggan stod ett piano. Den svarta färgen hade flagnat på ett sätt som gjorde det troligt att pianot stått där ett tag. På pianot stod en tom vinflaska. Vem hade bemödat sig med att föra dit pianot? Det hela var mycket märkligt, men samtidigt vackert. Som en installation i en konsthall. Men det här var inte fabricerat, det var äkta.

Något som däremot är fabricerat är filmen The American från 2010, med George Clooney i huvudrollen. Delar av filmen spelades in just på Isöleden i januari 2010. Man kan ana att Fröja därmed är den enda Färjerederietfärja som förekommer i en Hollywoodproduktion. Rare alltså.

Några spår efter nämnda filminspelning fanns emellertid inte kvar vid vår färd till Isön. Inte heller hade förutsättningarna för en trevlig färjetur förändrats under den knappa kvart som gått sen vi lämnade Håkanstaleden bakom oss. Storsjön låg fortfarande spegelblank under de elva minuter det tog att färdas ledens 1650 meter. De två Storsjölederna är i mångt och mycket ganska lika varandra, men rare-faktorn är något högre på Isöleden. Bortsett från sitt kändisskap är den också med bred marginal den längsta leden som trafikeras av en linfärja. Ombord finns även ganska fräscha träbänkar, så om man nu av någon konstig anledning måste välja att åka endast en av Storsjölederna rekommenderas Isöleden.

Vid vår sedvanliga fotosession hade befälhavaren den goda smaken att titta in i kameran och le, något som vi dock upptäckte först när vi studerade bilderna mer ingående. Men tummen upp för det!

Isöledens historia sträcker sig tillbaka till 1957, vilket kan tyckas vara en ganska lång tid, men faktum är att Isöleden är den yngsta av alla leder i Norrland. Den 6 juni 1957 invigde Jämtlands dåvarande landshövding, Anders Tottie, leden med - får man förmoda - pompa och ståt. Den första färjan hämtades från tidigare omnämnda Sannsundet. När 60-tal blev 70-tal fick Isöleden en ny färja, denna gång hämtad från Vallsundet. Historien har därefter upprepat sig. 1981, då bron över Sannsundet blev klar och färjetrafiken upphörde, förflyttades färjan Hymer till Isöleden, och 1998 när Vallsundsbron stod klar och färjeleden över Vallsundet lades ner kom nuvarande huvudfärjan Fröja till Isöleden.

I land på Isön befann vi oss på historisk mark. Isön är nämligen en del av Andersöns naturreservat och på isen mellan Andersön och Sunne på fastlandet stod i mars månad år 1178 det som kommit att kallas Slaget på Storsjöns is. Sammandrabbningen mellan jämtar och Sverre Sigurdsson av Norges mannar resulterade i att Jämtland, som fram till dess varit en självstyrande bonderepublik, införlivades i Norge. Svenskt blev Jämtland först i samband med freden i Brömsebro 1645.

Vi hade nu inte så mycket mer på det gedigna dagsprogrammet än att uppsöka en lämplig tältplats. Denna tänkte vi oss finna på Ammerön dit vi skulle ta oss brovägen via snirkliga grusvägar. En felkörning ledde oss ända till Kalmar (ja, de är bra på att sno ortsnamn i Jämtland), men strax efter halv elva var tältet ändå uppslaget vid ett vildmarkscamp på Ammeröns allra sydligaste del. En mycket fin tältplats som vi utan dåligt samvete begagnade oss av utan att betala en krona. Och om någon nu sitter och undrar om det finns älgar på Ammerön kan vi meddela att det åtminstone fanns det vid vårt besök. Skogens konung sprang, eller snarare lunkade, majestätiskt över vägen tiotalet meter framför Mercan strax innan vi nådde vägs ände.

Efter intagen kvällsmat ackompanjerad av några få regnstänk la vi oss intet ont anande till ro för en välförtjänt nattsömn.


// OM



DO kikar in i Fröjas innandöme, medan befälhavaren glatt kikar ut. Ombord finns plats för 42 personbilar och 148 passagerare.



En syn utöver det vanliga. Vid färjeläget på Norderön stod ett piano uppställt på en brygga.



OM och DO ombord på Fröja på väg över Storsjön.



Detta vackra vilmarkscamp nära Ammeröns sydspets fick utgöra resans andra lägerplats.



DO lyxade till det med lite smörgåstårta.



FC, OM och DO hade det mysigt värre inne i tältet när klockan slog midnatt.

Vyn som öppnade sig inför våra ögon när Storsjön till slut kunde skönjas, efter vad som kändes som en oändlighet på grusvägar i de djupaste Jämtlandsskogarna, var vidunderlig. Strax innan Börtnan hade vi svängt av mot Persåsen och det vi nu såg från höjderna väster om nämnda by var närmast Myrviken och utanför den: udden Matnäset och Storsjöns södra del, Södra Storsjöflaket.

Persåsen är i bultsaxkretsar en historisk plats. Här finns protyperna av de allra första bultsaxarna bevarade. Det var smeden Jonas Byman i grannbyn Tosåsen som kom på den briljanta idén att tillverka detta verktyg i slutet av 1800-talet. Han missade dock den lilla detaljen att ta patent på sin uppfinning och fick därför inte ett rött öre när ett Eskilstunaföretag senare plockade upp idén och började tillverka bultsaxar.

Det ni just läste var en så kallad parentes.

Befinner man sig i södra Sverige och ämnar åka norrut genom inlandet rekommenderas varmt att man tar av från E45:an och närmar sig Östersund från Storsjöns västra strand. Dels belönas man med ovan nämnda utsikt och dels - vilket är viktigast av allt - så får man möjlighet att åka två färjeleder. Hade vi genomfört vårt projekt 30 år tidigare hade vi troligtvis fortsatt en bit till längs E45:an för att sen svänga av och ta Vägverkets färja mellan Kårgärde och Färjestaden över Sannsundet. Dessvärre lades den leden ner i samband med att bron mellan Hackås och Oviken invigdes 1981.

Nu fick dagens första färja istället bli den mellan Håkansta och Norderön. Bönderna på Norderön har sedan långt tillbaka haft sina utmarker på fastlandet i väst och 1911 ordnade man gemensamt en rodd- och segelfärja som kunde ta dem själva och djuren över den 2500 meter långa Håkanstaleden till beten och skogsarbete. Vägstyrelsen tog över driften 1930, då också en färjekarl vid namn Otto Frisk anställdes.

Idag trafikeras leden av färjan Skidbladner och överfartstiden är lämpligt behagliga 13 minuter; precis lagom för att ta en ända fram innan man hinner tröttna. Turen var njutbar främst på grund av de bedårande omgivningarna. Storsjön låg spegelbland och vid horisonten reste sig fjällen. Klockan hade passerat 20.00 och vi kände stor tillfredsställelse över att äntligen befinna oss på en färja igen.

När vi körde av Skidbladner befann vi oss på Norderön, Storsjöns näst största ö efter Frösön. Namnet har den fått från den fornnordiska guden Njord, vars son var fruktbarhetsguden Frö, eller Frej om man så vill. Med hjälp av dessa ledtrådar kan ni nog lista ut var Frösön fått sitt namn ifrån. Norderön har varit bebodd i minst tusen år, det visar de kokgropar från 1000-talet som hittats på öns östra strand. Numera bor cirka 140 personer permanent här.

Mitt på ön står Norderö kyrka som är en av de äldsta i Storsjöområdet. Takstolarna ska enligt uppgift vara byggda 1171 och är i så fall några av de tidigaste takstolarna som tillverkats i Norden. För dem som finner det stimulerande att slå iväg en boll, gå efter den och sedan slå iväg den igen finns på ön även en 18-håls golfbana.

Vi intresserade oss mest av att ta oss därifrån, eftersom det skulle ske med färja. Efter att ha åkt 70-80 mil utan att ha få sätta våra fötter på ett flytetyg kändes det nu nästan oförskämt bra att bara behöva förflytta sig 2,6 kilometer till nästa färjeläge. Ibland ler livet mot en.


// OM



FC ger DO en grabbig ryggdunk ombord på Skidbladner, färjan som trafikerar Håkanstaleden. Ombord finns plats för 21 personbilar och 148 passagerare.



OM får till en riktig EH-min ute på den spegelblanka Storsjön.

Efter att ha lämnat Särna bakom oss dröjde det inte länge innan vi svängde av på länsväg 311. Väldigt mycket skulle nu handla om "Sveriges högst belägna". Den bitvis smala och krokiga vägen slingrar sig genom skogs- och fjällandskap och vidsträckta myrar i Dalarna och Härjedalen. På båda sidor om vägen reser sig fjälltoppar på över tusen meter. Vid Högvålen, Sveriges högst belägna by, når vägen en höjd av 850 meter över havet, vilket gör den till Sveriges högst belägna nummerskyltade väg.

Strax efter Tännäs fortsatte vi i nordvästlig riktning på riksväg 84, som någon kilometer innan norska gränsen föräras titeln Sveriges högst belägna riksväg, med sina 840 meter över havet. Vi körde emellertid inte längre än till Funäsdalen, där förtäring i form av pizza intogs. Därefter var det dags att fortsätta mot nya höjder, bokstavligt talat.

Himlen hade mulnat och temperaturen hade sjunkit, men någon nederbörd var det ännu inte tal om när vi satte kurs mot Mittådalen och Ljungdalen. Mellan dessa två orter fanns anledningen till varför vi valt just denna annars inte helt självklara väg. Vi skulle korsa fjället Flatruet. Billedes.

Vägbeläggningen förvandlades ganska snart från asfalt till grus. En skylt informerade oss om att vägen kan vara avstängd nattetid och vid hårt väder. Eftersom det varken var natt eller hårt väder fortsatte vi. Under resan fick vi nu också för första gången stifta bekantskap med fler renar än vägrenen. Exalterade över detta stannade vi för att på äkta turistmanér ta kort på spektaklet.

När Mittådalen passerats befann vi oss så till slut på Flatruetvägen, Sveriges högst belägna allmänna väg, 975 meter över havet. Vägen invigdes den 31 juli 1938, något som en sten på fjällets topp, rest av Ljungdalens byamän, berättade. Här uppe på kalfjället fanns fortfarande snö kvar vid sidan om vägen. Gott om snö fanns det också på de kringliggande fjälltopparna, bland annat Helagsfjället, Sveriges högsta bergstopp söder om polcirkeln med sina 1797 meter.

Vi konstaterade att vi prickat av ännu en geografisk ytterpunkt. Många mil grusväg återstod innan vi skulle befinna oss i civiliserad miljö igen, men den som väntar på en färja väntar aldrig för länge.


// OM



Sju vägrenar på Flatruet.



OM på Flatruets topp, 975 meter över havet.

Strax efter Särna svängde vi av mot byn med det hotfullt klingande namnet Mörkret. Väl där var det inte många kilometer kvar till vårt planerade stopp vid Njuperskärsentrén till Fulufjällets nationalpark. Med sina 385 kvadratkilometer är Fulufjället Sveriges sjätte största nationalpark och den näst största söder om Lappland (Kosterhavet är något större). Området består mestadels av kalfjäll och hed. Här förekommer inget renbete, vilket gör det till en gynnsam miljö för lavar och mossor. Nu var det dock inte intresset för lavar och mossor som fört oss till denna till Norge gränsande nationalpark, utan det faktum att Sveriges högsta vattenfall, Njupeskär, återfinns just här.

Cirka 14 mil vandringsleder finns i nationalparken, men innan vi gav oss ut på den fyra kilometer långa Njupeskärsslingan, ägnade vi en stund åt det Naturum som Naturvårdsverket har här. Mycket fint och fräscht och med en utsikt som fick DO att önska att det var hans eget vardagsrum.

Dagen bjöd på solsken och en temperatur som nosade på 20-gradersstrecket. Vägen mot fallet kantades av trolsk natur med stora granar och Njupåns brusande vatten i den frodiga dalgången. Plötsligt glesnade skogen och blottade den mäktiga kanjon som formar Sveriges högsta vattenfall med en total fallhöjd på 93 meter. Efter ytterligare ett par hundra meters vandring i prunkande sommargrönska nedför trappor och trallar befann vi oss vid foten av fallet. På klippväggarna fanns fortfarande is som minde om vintern, och forsdimman som uppstod när vattnet efter 70 meters fritt fall nådde kanjonens botten skapade känslan av att befinna sig i ett mycket fint, svalkande regn.

Efter en stunds vördnad och beundran inför naturens krafter, liksom sedvanlig fotosession fortsatte vi på Njupeskärsslingan. Tillbakavägen bjöd på storslagen utsikt över Fjätervålen, Nipfjället och Städjan, samt ingående studerande av en myrstack. Väl åter vid Njupeskärsentrén intogs lättare förtäring vid Njupeskärsserveringen innan vi satte oss i Mercan för vidare färd norrut. Två färjeleder stod faktiskt på dagsprogrammet, men innan dess ytterligare en attraktion i kategorin "Sveriges [superlativ + geografiskt substantiv]".


// OM



DO njuter av utsikten i vad han önskar var sitt eget vardagsrum: Fulufjällets nationalparks Naturum.



FC beundrar Sveriges högsta vattenfall, Njupeskär, på avstånd.



DO på väg ner för trapporna som leder till Njupeskärs fot.



OM och DO i forsdimman nedanför fallet.

Den 17:e juni infann sig, och anlände även till ett tält någonstans i Dalarna. Rök från en utbrunnen engångsgrill, sorlet av vatten och tre, under omständigheterna, väldoftande män, befann sig någonstans i närheten av Särna. Tilläggas bör att en av männen luktade godare än de andra två, då densamme hade trotsat alla förnuftets lagar och lögat sin kropp i det iskalla vattnet (inga namn nämns... men det var FC). Då mannen vid tiden inte hade sällskap var sådana ritualer kanske nödvändiga för att behålla sin plats i männens testosterontunga hierarki.

Vad vi inte visste då tältet var nedstuvat och tänderna något sånär fläckfria, var att detta var början på en dag surrealistisk nog att göra David Lynch avundsjuk.

Bilen äntrades och styrdes mot ett av dagens utflyktsmål, en utsiktspunkt med möjligheter till någon form av snöaktiviteter. Vad som låg framför oss var troligtvis resans tråkigaste avstickare Mickeltemplet. Vägen slingrade sig fram och bilen besteg med ackuratess den höjd på vilken den byggnad, denna Dalarnas röda fallos, befann sig som var vårt mål.

Platsen som var någon form av hoppbacke påminde om Kerouacs Desolation Peak, men ifrån det röda tornet upptäcktes inga bränder. Några kråkfötter sattes på insidan av det trötta utsiktstornet, och resan fortsatte sedan. (Innan avresa var vi dock tvungna att göra det som män med god hälsa i vår ålder gör mest, dvs. balansera på murkna brädor över avgrunden).

Sveriges vägar äro outgrundliga, och vägen mot Särna var inget undantag. Bilderna som spelades upp utanför fönstret hade med några neonstänk varit värdiga slutscenerna i 2001 - A space odyssey, och med samma hastighet som kameran plöjer över landskapen i filmen for vi förbi 50-skyltarna in i Särna. Precis som Daniel Buskovius hade gjort 366 år tidigare, då han besatte den då norska byn och gjorde den till svensk, intog vi byn till tonerna av Aerosmith (eller något annat ur OM:s skivsamling). Om Daniel Buskovius val av musik tvistar dock fortfarande de lärde. (Källor, om än osäkra sådana, säger att Buskovius vid denna tid var mer influerad av tysk krautrock, och hade då med all säkerhet inte tagit i bluesrock från Boston med tång.)

Särna såg ut som tätorter i den storleken gör mest: En affär, lite hus, ett hus till, och kanske ett hus till. Men Särna hade även något som gjorde denna pärla unik, och det var just därför vi befann oss där vi gjorde. I vetskap om att det är svårt att befinna sig någon annanstans än just där man är, stövlade, traskade, gick, eller samtliga tre nämnda, vi in på Arbetsförmedlingen i Särna.

I denna byråkratins högborg var undertecknad nödgad till att få en kråka på ett papper. För att inga missuppfattningar ska uppstå ska det förtydligas att det varken var en kråka av snor eller en med vingar, utan en av grafit.

Innanför dörren utbredde sig lugnet. En stol, en röd plastdosa med kölappar och en tavla på vilken turnumren visades, var de utmärkande detaljerna. Kallsvett och ekande hjärtslag infann sig som ett brev på posten, precis som sig bör vid myndighetsbesök. Timmen var slagen. Numret på tavlan överensstämde med det på den uringula lapp som lätt fastnat mellan tummen och pekfingret med hjälp av handsvetten. Upp ur stolen, mot dörren som öppnats, förbi mannen som precis besökt rummet som nu skulle besökas och in genom dörren.

Bakom dörren fanns ett rum som skulle kunna återfinnas på rymdskepp i någon Gene Roddenberry-produktion - det hade fungerat väl som briefing room ombord på Enterprise då ena sidan i rummet nästan var täckt av en gigantisk skärm. Förvirrad och förvånad satte jag mig i en stol och stirrade på en gigantisk kvinna på skärmen som talade till mig. Minnena från dessa minuter är få, men vad jag lärde mig var att närmsta hand som kunde signera mitt papper befann sig i Mora. Planen gick i stöpet, och siktet sattes nu därför mot självaste kommandocentralen: Arbetsförmedlingen i Östersund. Resistance is futile!

Efter inköp av bland annat tandkräm, tvål och med största sannolikhet stora mängder godis, lades kursen mot Fulufjällets nationalpark och Sveriges högsta vattenfall Njupeskär. Då bokstäverna på tangentbordet håller på att ta slut kommer denna historia tills vidare vara höljd i dunkel.

Så... Vad resten är, är tystnad.


// DO



DO och FC har tagit sig upp i "Dalarnas röda fallos", utsiktstornet vid Mickelstemplet.



Utsikten från nämnda torn är milsvid.

Efter att ha intagit lunch hos KH i Digiplants lokaler på Kaserngården i Örebro fortsatte vi norrut. Nästa färja låg närmare 70 mil bort, men det fanns mycket att se på vägen. Målet för dagen var trakterna kring Särna, där vi ämnade slå läger. Närmaste vägen (Nora-Hällefors-Vansbro-Sälen) lockade inte, så vi bestämdes oss för att fortsätta på väg 50 och runda Siljan. I Borlänge noterade vi hur några byggarbetare befann sig på ett tak. Som de rättskaffens män vi är var vi naturligtvis tvungna att informera dem om det olämpliga i det hela. DO tog på sig ansvaret, vevade ner rutan och röt i: "Gå ner från taket! Det är ingen lekplats!". Det första av många till synes arga, men ack så glädjeframkallande, tillrop under resans gång.

I Rättvik var det dags för en paus. Glass inhandlades och självklart gick vi de 628 meterna ut på Långbryggan. Bryggan byggdes år 1895 för att Siljans ångbåtar skulle kunna lägga till i den långgrunda Rättviken. Från början fanns en liten järnväg på bryggan. På så sätt kunde gods från ångbåtarna forslas in till järnvägsstationen. Bryggan renoverades och återinvigdes 1992. Allmänhet och företag erbjöds då att köpa plankor till bryggan för 200 kronor styck, där namnet på köparen graverades in.

Efter denna bensträckare var det åter dags att sätta sig i Mercan. Strax innan Mora gjorde vi en liten avstickare till dalahästtillverkningens vagga, Nusnäs. Eftersom klockan passerat åtta var dock inga affärer öppna och vi fortsatte raskt vidare. För er som går och funderar på hur det känns att mitt i hjärtat av Dalarna köra om ett par tuffa epatraktorkillar och samtidigt ge dem fingret, så kan vi meddela att det är något som för stunden är ytterst nöjsamt.

FC ville av oklar anledning ha tag i en tidning på älvdalska, varför det fick bli ett kort mackstopp i Älvdalen. I ungefär samma veva fick han idén att vi skulle besöka Trängslet, kraftverket med Sveriges högsta damm (120 meter), när vi ändå befann oss bara några mil därifrån. Sagt och gjort. När vi närmade oss kunde vi se dess tegelröda vägg resa sig ovanför den uttorkade älvfåran, en syn man kan skåda från mils avstånd.

Trängslet byggdes mellan 1955 och 1960 för att täcka det ökade energibehovet i Stora Kopparberg Bergslags AB:s (senare Stora AB) massafabriker, sågverk och smältverk. Idag underhålls Trängslet av finska Fortum. Efter en fotosession lämnade vi denna plats med blandade känslor. Miljövänlig el i form av vattenkraft är förstås att föredra framför många andra alternativ, men att våldföra sig så på naturen känns inte helt bra. En torrlagd älvfåra har något tragiskt, öde och dött över sig.

Efter en stunds irrande på grusvägar hittade vi ut på väg 70 igen. Bara för att strax därefter bli hänvisade över till väg 297. Vägarbete på väg 70 gjorde att där rådde begränsad framkomlighet, informerade en skylt oss om. Klockan närmade sig midnatt och det började bli hög tid att hitta en tältplats. Vi fann vad vi sökte intill stranden av vad som torde vara Bornåsjön, eller möjligen Vålhån. Engångsgrillen tändes, tältet sattes upp och myggmedlet plockades fram. Dag 1 avklarad.


// OM



Pojkbandsbild 2. DO, OM och FC längst ut på Långbryggan i Rättvik.



FC och DO på Långbryggan i Rättvik. I bakgrunden: Rättviks slalombacke.



En impulsiv avstickare till Sveriges högsta kraftverksdamm vid Trängslet blev det också. Här blickar FC ut över den torrlagda älvfåran nedströms.



OM vid Trängslet. Den torrlagda älvfåran i bakgrunden.



FC i färd med att blåsa upp luftmadrassen vid resans första lägerplats, någon mil söder om Särna.

Vi var nu, efter den lilla avstickaren till Torpön, åter ute på vår planerade färdväg, det vill säga väg 32. Strax efter Skänninge kom vi ifatt en lastbil som betedde sig synnerligen olämpligt. Föraren hade uppenbarligen mycket bråttom, vilket ledde till flera vansinniga omkörningar och även ett par misslyckade försök till sådana. Vi drog slutsatsen att chauffören antingen var påverkad eller rätt och slätt dum i huvudet. Ett samtal till polisen fick det bli. När vi kom till Motala och fortfarande hade lastbilen framför oss ringde polisen upp och vi fick guida dem så länge vi kunde. I utkanten av nämnda stad svängde nämligen det tunga fordonet av på en liten sidogata, medan vi fortsatte på vår utstakade väg. Vi hade viktigare saker för oss än att skugga misstänkta brottslingar.

Askersund passerades och snart var vi ute på E20. Europavägen nyttjades dock endast i fem kilometer innan vi svängde av österut på väg 51 och 52. Strax innan halv ett anlände vi till färjeläget i Hampetorp, varifrån vår färd till Vinön skulle utgå. Solen gassade och bilarna fyllde efterhand på bakom oss i kön. Färjan är relativt liten, av den anledningen att den måste kunna passera Hjälmare kanal när den ska till Tenö varv i Vaxholm på service. Många väljer att ställa bilen på parkeringen vid färjeläget i Hampetorp och besöka Vinön till fots eller med cykel. Det kan säkert vara trevligt, men det alternativet existerade självklart inte för oss.

Vinöleden är närmare fem kilometer lång och därmed den tredje längsta av Färjerederiets alla leder. Den är dessutom landets näst längsta insjöled, endast slagen av Visingsöleden. Färjeturen tar 20 minuter och det blir tyvärr en aning drygt. Leden är helt enkelt lite för lång för sitt eget bästa. Å andra sidan är det tur att den är så lång som den är, annars skulle den ju inte nå ända fram. En lösning man borde ta i beaktning är att flytta Vinön något närmare fastlandet. Som tur var gjorde de yttre omständigheterna ändå färjeturen uthärdlig. Vädret var strålande och färjan mycket fräsch.

Vintertid händer det att Trafikverket anlägger isväg ut till Vinön. Det är den sydligaste av Färjerederiets leder där det anläggs isväg. Senast det skedde var 2002/2003. Trots att väderförhållandena möjliggjorde isvägsanläggning så sent som förra vintern valde man att istället hålla en ränna för färjetrafiken öppen, då det ansågs vara mer ekonomiskt. Frågan är alltså om vi sett isväg på Vinöleden för sista gången.

Den första färjan, Vinön I, kom hit 1939, men hann inte gå många turer innan hon lades upp i Örebro när andra världskriget bröt ut och bränsletillgången begränsades. Hon ersattes under krigsåren av ångbåten Björksundet och sattes åter i trafik 1946. Sen dess har flera färjor tjänstgjort på leden. Nu trafikeras Vinöleden huvudsakligen av Sedna, byggd 2005, men sommartid går även reservfärjan Vinösund, som tidigare var ledens huvudfärja. Diskussionerna om en bro eller vägbank mellan Vinön och fastlandet återkommer då och då, men hittills har de alltid slutat i konstaterandet att det på grund av det stora avståndet skulle bli för dyrt.

Vinön, som tillhör Örebro kommun, är Hjälmarens största ö. Ön tillhör det öst-västliga band av öar, skär och undervattensgrund som skiljer Södra Hjälmaren från Storhjälmaren. Till skillnad från landets tre största sjöar är Hjälmaren (fjärde störst) inte statligt vatten, utan kommunalt dito. Råkar man illa ut i trakterna av Vinön lär dock Sjöräddningssällskapet Hjälmaren, som har sin hemmahamn på norra Vinön, förhoppningsvis dyka upp ganska snabbt.

Antalet bofasta på Vinön uppgår idag till cirka 100 personer, men i början av 1900-talet bodde här ungefär 300 personer, mestadels fiskare. Kräftfisket var vid denna tidpunkt mycket lönande. Hjälmarkräftor var kända långt utanför Sveriges gränser. 1908-1909 drabbades emellertid Mälaren och Hjälmaren av kräftpesten och hela beståndet utrotades.

Sommartid kommer många turister till ön och på värdshuset bjuds ett digert program från midsommar till en bit in i augusti. På ön finns också en pittoresk örtbod belägen i ett hus som var affär mellan 1900 och 1936. Inredning och vissa inventarier finns kvar sedan denna tid. Det finns även guidade turer runt ön, för den som känner sig manad. Vi var som vanligt mer än nöjda med att ha kört i land, och vände omgående för återfärd till fastlandet. En sen lunch skulle nu förtäras hos KH i Örebro.


// OM



Vinöleden trafikeras av "Sedna", som har plats för 14 personbilar och 123 passagerare.



DO och FC blickar ut över Hjälmarens vatten.

Så var dagen här då vi skulle påbörja den väldiga resan. Varje dagsetapp på den beräknat nio dagar långa färden var planerad med kilometerprecision. FC hade tidigt anmält sitt intresse för att följa med och efter lite pusslande i våra kalendrar hade vi lyckats hitta en tidpunkt som passade oss alla. Bilen packades med allsköns ting man kan tänkas behöva under en utflykt som denna. I den arla morgonstunden satte vi sedan av. JÅ hade beställt rapportering från resan och den första sms-redogörelsen löd: "Befinner oss nu i höjd med Bringetofta. Sverige är fantastiskt."

Första målet på resan var Vinöleden. Det var åtminstone vad DO och FC trodde, men undertecknad hade en liten överraskning på gång. En påminnelse om vad det var vi höll på med. Det här var i första hand ingen nöjesresa; vi hade ett uppdrag att slutföra. Strax efter Eksjö svängde vi därför av österut i riktning mot Österbymo. När en skylt med texten "Torpöns färjeläge" uppenbarade sig förstod de vad det handlade om.

Torpön är en ö i Ydre kommun i sjön Sommen. Sommen ligger till största del i Östergötland, men delvis även i Småland. Det finns en sägen om sjöns uppkomst som säger att Urkon, en gammal och ilsken ko, krafsade upp ett stort hål som sedan vattenfylldes och blev till sjön Sommen. Hon stängdes sedan in i en grotta av trollkarlen Somme. När en krönt kung kommer till Ydre ska hon slippa ur sin grotta och döda honom, något som enligt sägnen ska ha hänt Frode när han reste genom Norra Vi. I grottan vilar Urkon på en bädd av stenkol och en djurfäll. Den enda mat hon får är ett hårstrå från fällen varje julafton. När alla hårstrån är uppätna ska hon bryta sig ut och förstöra världen.

Det låter en aning osannolikt. Somme kan man väl inte heta?

Torpön är Sveriges 48:e största ö, en mil lång och på sitt bredaste ställe ungefär fyra kilometer bred. Cirka 60 personer bor här permanent, men sommartid är antalet boende på ön betydligt högre. Ön är bergig och karg och landskapet är kuperat. Här finns mestadels barrskog, men i reservatet Svensbo lövskog i öster finns alla Sveriges trädarter utom bok och avenbok representerade. I närheten av reservatet finns också Sveriges största alm, ett praktexemplar med en omkrets på 790 centimeter.

I söder finns broförbindelse med fastlandet och i norr tar man Torpöfärjan till detsamma. En färjeled utanför projektets ramar alltså. En ren bonus.

Färjan över det 200 meter breda sundet mellan Torpöns nordspets och Blåvik i Boxholms kommun var från början handdriven. 1948 kom den första motordrivna färjan och idag trafikeras leden av den lindragna färjan Viktoria, som tidigare återfanns på Kornhallsleden. Viktoria ägs av Torpöns Camping AB och är i trafik endast maj till september. Kostnaden för att åka över sundet med personbil är 30 kronor, en struntsumma i jämförelse med vad det kostar att ta bilen de 75 kilometerna som det är mellan färjelägena.

Färjan ska dagtid avgå från Torpön varje hel- och halvtimme. Vi var framme runt 09.15 och påkallade då, enligt anvisningarna, överfart via ringklockan som finns på platsen. Trots att vi anlänt mitt emellan två avgångstider kom genast färjekarlen springande för att köra över oss. Det är service det!

Vi var ensamma på färjan, som har plats för sex personbilar. Överfarten tog i runda slängar fem minuter. Solen strålade och morgonstunden hade verkligen guld i mund. Småskaligheten jämfört med många av Trafikverkets färjor samt det faktum att färjan var vit, inte gul, bjöd på en välkommen kontrast till vad vi annars vant oss vid. Träbänkarna, de enkla räckena, backspeglarna och den lilla hytten på den gamla hederliga färjan (byggd 1961) gjorde färden till en gemytlig upplevelse och en utmärkt start på vår långa expedition.


// OM



"Viktoria", byggd 1961, har plats för sex personbilar.



FC och DO njöt av den tidiga färjeturen.



OM vädrade också morgonluft. Notera den charmiga backspegeln i bakgrunden.

På strålande humör begav vi oss nu söderut. Ett stopp för att förtära vår medhavda matsäck gjordes i Svanskog. Strax därefter lämnade vi Värmland bakom oss och trädde in i Dalsland. När vi så passerat Bengtsfors styrdes kosan åter norrut, mellan de långsmala Le-sjöarna Lelång och Stora Le. Över den senare skulle vi åka Sund-Jarenleden var det tänkt. Även här vill vi dock klaga på bristfällig skyltning. Vid Barkerud bör det finnas en skylt som pekar mot denna attraktion, men någon sådan stod inte att finna.

En extra lång skogsfärd på krokiga och kuperade dalsländska grusvägar blev följden av detta, vilket gav en åksjuk DO i utbyte. Eller så var det färjeabstinensen som gjorde sig påmind.

Sent omsider nådde vi ändå vårt mål: färjeläget i Sund. Här fick vi vara med om något rare. För första - och enda - gången under projektet fick vi kalla på färjan. Detta gjordes genom ett knapptryck. DO kände sig genast bättre till mods när han fick syn på vårt transportmedel för de kommande 900 meterna. Ett par regnstänk hade fallit, vilket så klart också bidrog till det ökade välbefinnandet.

Ett hus/skjul/ruckel, väl dolt bland björkarna bakom en utskjutande klippa precis söder om färjeläget, fångade vårt intresse. "Det är lite UE!", utbrast vi sannolikt unisont. Sevärdheterna är annars få kring denna led, såvida man inte är intresserad av vildmarksliv i form av jakt och fiske.

Sund-Jarenleden går alltså över sjön Stora Le som sträcker sig norrut från Ed i söder, in i Norge och sedan tillbaka in i Sverige där den övergår i den värmländska sjön Foxen. Allt som allt är den sju mil lång. Bredden däremot, den är mestadels obetydlig. Stora Le har en farled ut till havet genom Dalslands kanal.

Transporter mellan Sund och Jaren har pågått i organiserad form sedan slutet av 1800-talet. Under 1920-talet kom den första motordrivna färjan till leden och 1940 infördes en fast turlista. Lee-Flora, den lindragna färja som sedan 1972 trafikerar leden, byggdes om och moderniserades så sent som 2009.

Något som kanske inte behöver moderniseras, men åtminstone bör smörjas, är grindarna som öppnas när man ska köra i land i Jaren. De gnisslade nämligen betänkligt vid vårt nyttjande av leden. I övrigt bjöd inte denna tur på något direkt minnesvärt. De tio minuterna färden varade var förvisso njutbara, men kändes mest som en paus ifrån bilkörandet. Sådana är dock välbehövliga och de vilsna människor som väljer alternativa färdvägar mellan färjelägena straffas med 75 kilometers extra körning.

Vi befann oss nu endast några kilometer ifrån norska gränsen, så självklart var vi tvungna att passera den. Arestads kommun i Østfold fylke förärades ett kort besök av Landsbros främsta PR-män. Känslan av att vara främlingar i främmande land infann sig snabbt och vi tröttnade relativt omgående på oljestinna skidåkare i lusekoftor. Besöket i Norge blev därför kort.

Vägen söderut utmed Stora Les västra strand är vacker, men ack så dålig. En vanligt förekommande kombination i just Dalsland. En avstickare gjordes till en av Sveriges mer anonyma nationalparker: Tresticklan. Sin status som nationalpark har denna naturskog fått tack vare sin ödemarkskaraktär med sprickdalar i nordsydlig riktning och gles, karg tallskog. Stora delar av skogen är orörd efter en skogsbrand på 1830-talet. Tallen är anpassad för att klara sådana extrema händelser och därför kan man här även hitta träd som är över 250 år gamla. Från Tresticklans högsta punkt, Orshöjden, har man utsikt över obruten skog till horisonten i alla vädertreck. Inga ungskogar eller kalhyggen finns inom synhåll. Till närmsta väg är det nästan tre kilometer, vilket innebär att man faktiskt är så långt in i skogen som man kan komma i södra Sverige.

Som de smålänningar vi är lät vi oss dock inte imponeras; skogen är vårt hem. Efter ett par kilometers skogsvandring satte vi oss åter i bilen för återfärd till Göteborg. Snart väntade det stora Norrlandsäventyret.


// OM



"Lee-Flora" heter som synes färjan som trafikerar Sund-Jarenleden. Hon har plats för 21 personbilar och 99 passagerare.



OM på väg över Stora Le.



OM emigrerar.



Landsflykten blev kortvarig. Här återvänder DO, skakad av upplevelserna i utlandet.

Sommaren närmade sig med stormsteg och planerna för hur färjorna norröver skulle erövras hade så smått börjat ta form i huvudet. Än så länge fanns dock några färjor kvar att åka i landets sydligare (nåja) delar. Undertecknad hade spenderat helgen hos MM och KM i Skövde, och på söndagen mötte DO upp på västgötaslätten. Vi skulle till Göteborg, men vi skulle runda Vänern. Väster om landets största sjö låg nämligen två vackra, gula färjor och guppade på lätta vågor i väntan på vår ankomst.

Cirka 20 mil bort fanns det första målet för dagen: Högsäterleden, en i våra kretsar mycket mytomspunnen led. Troligtvis är det bara Holmöleden som omtalats mer innan den de facto åkts. Orsakerna är flera, men de stavas alla R-A-R-E.

Högsäterleden är Sveriges kortaste färjeled för biltrafik. Det är endast 75 meter mellan färjeläget i Fyxnäs och ditot i Högsäter. Färjan, den lindragna "Byälvan", är Färjerederiets minsta. Hon lastar som mest fyra personbilar. Den är dessutom Färjerederiets äldsta färja som fortfarande är i bruk, samt den färja som varit i trafik längst tid utan renovering. Sedan 1963, åtta år efter jungfrufärden 1955, har hon sett likadan ut. Ombyggnationen som gjordes då föranleddes av ett byte från eldrift till dieseldrift.

Här är det lätt att tankarna rusar iväg. Den äldsta färjan är alltså paradoxalt nog även den som klarat sig längst utan upprustning. Byggdes det månne bättre färjor förr? Å andra sidan: med tanke på ledens korta längd är det kanske en inte allt för vågad gissning att Byälvan är den av Färjerederiets alla färjor som gått kortast sträcka totalt, vilket i så fall skulle kunna vara en förklaring till den till synes extraordinära hållbarheten.

Högsäterleden går över Byälven i Säffle kommun, en bit väster om Grums i Värmland. Älven - troligtvis en av Sveriges minst kända - är omkring fyra mil lång och rinner från sjön Glafsfjorden ner till Vänern. Man vet att trafik över älven pågått sedan början av 1700-talet, då Karl XII och hans mannar drog fram här i samband med kriget mot Norge. Att trakten varit bebodd betydligt mycket längre än så vittnar de gravhögar och lämningar från järnåldersboplatser som finns på båda sidor om älven om.

Vid färjeläget i Högsäter finns en gravhög kallad Kungshögen. Här sägs sagokungen Olof Trätälja ligga begravd. Olof Trätälja var en svensk konung av Ynglingaätten, en kungaätt som enligt fornisländska och fornnorska skrifter ska ha ha varit ättlingar till guden Frej. På 1800-talet trodde arkeologer och historiker att ätten verkligen hade funnits, men numera anser man att historiska belägg för dess existens saknas. I vissa fall kan kopplingar till verkliga personer finnas, men berättelsen som helhet betraktas som historiskt otillförlitlig. Trots detta är Kungshögen i Högsäter en av inte mindre än tre storhögar där Olof Trätälja hävdas vila. De andra två återfinns i Nysäter och i Säffle, en bit söderut längs älven.

Vår färd på Högsäterleden var tänkt att gå från öst till väst, men på grund av bristfällig skyltning irrade vi runt i Värmlandsskogarna och hamnade till slut i Nysäter. Vi beslutades oss då för att åka norrut längs Byälvens västra strand och ta färjan åt vad som egentligen var fel håll. Skyltningen österifrån är således något Trafikverket bör se över. En färja är en attraktion.

Väl framme fanns det dock inget som kunde ta ifrån oss upplevelsen av en bedårande färjetur. Flytetygets gula metall och dess grönmålade däck smälte på ett osedvanligt vackert sätt in i den omgivande grönskan. Solen trängde igenom molnen och lös med sina vårvarma strålar på maskrosorna som just slagit ut längs strandkanten. Sällan känner man en sådan total harmoni med tillvaron. Överfarten tog på sin höjd tre minuter. En ljuvlig stund av koncentrerad livskvalité i sin ädlaste form.

Det var också här som vi för första gången noterade Trafikverkets nya logga. "Projekt: Vägverkets färjelinjer" hade därmed övergått till "Projekt: Trafikverkets färjelinjer". En ny era var inledd.

I land, lite matta av den euforiska upplevelse vi just varit med om, möttes vi av en grusväg. Detta fick oss att fundera på det smått absurda i att ha en färja, som enligt uppgift sysselsätter fem heltidstjänster, just här. Någon mil söderut finns en bro över älven och Högsäterleden har ifrågasatts förr. Förslagen om att ersätta färjan med en bro, eller helt enkelt dra in den, har genom årens lopp återkommit, men än så länge finns den tack och lov kvar.


// OM



"Byälvan" har på sin färd över Byälven plats för 4 personbilar och 25 passagerare. OM är uppenbart nöjd över att befinna sig på denna färjeidyll.



Så även DO, men vem hade inte varit det?