Vårat nästa stopp var alltså Smögen, men här var det dött. Någon enstaka affär längs bryggan hade öppet, liksom en fiskaffär. I den senare köpte vi oss varsin räkmacka. Därefter gick vi en sväng på klipporna och njöt av det vackra vädret innan plikten åter kallade. Bohus-Malmönleden låg bara ett stenkast bort.

När vi anlände hade färjan just avgått och vi fick ånyo möjlighet att klättra på klippor. Man har inte roligare än man gör sig och ett smärre rönnbärskrig utbröt därför på hällarna ovanför färjeläget. Färjans återkomst påkallade dock vår uppmärksamhet och striden fick avbrytas.

Vägverket öppnade denna led 1953. Den är lindragen och överfarten tar åtta minuter. Leden har potential, men det kändes ändå som att det lilla extra saknades. Här finns inga rare:a element och leden måste därför betecknas som en standardled. Därmed inte sagt att den saknar existensberättigande. En bro här skulle naturligtvis kännas helt fel.

Malmön befolkades av fiskare under 1500-talet, kanske ännu tidigare, men är troligen mest känd som stenhuggeriets vagga. Sveriges första granitstenhuggeri, Kullgrens Enka, startade här 1844 och blev sedermera Nordens största. Under 1930-talet gick stenhuggerinäringen kraftigt tillbaka, men fortsatte i minskad omfattning fram till 1977. Idag bedrivs ingen stenhuggning på ön, men är man intresserad av historien finns ett hembygdsmusem att besöka.

Mer än hälften av husen på Bohus-Malmön används idag som fritidsbostäder och samhället Malmön räknas därför inte längre som tätort. Fram till 1952 var Malmön en egen kommun, men numera lyder den under Sotenäs kommun.

Pyttarna sägs ha levt här. De var ett småväxt folk 1852 beskrivet av författaren Axel Emanuel Holmberg. De ska ha berättat för honom att de kom drivande på ett isflak från Jylland. Pyttarna var enligt Holmberg efterblivna och dumma och troligen inavlade. De vågades sig sällan in till fastlandet, eftersom de blev utsatta för ständigt gyckel av bohuslänningarna. Under en olycka till sjöss i början av 1800-talet ska större delen av pyttarnas manliga befolkning ha omkommit och resterande pyttar har därefter blandats upp med den övriga befolkningen i trakten.

Huruvida det hela är en skröna eller om det verkligen funnits pyttar, och i vilken omfattning historierna om dem i så fall stämmer, råder det idag oklarhet kring. Klart är i alla fall att vi under vårat besök på Malmön inte såg något eller någon som kunde misstänkas härstamma från detta folk.

Under vår återfärd till fastlandet ringde TJ för att diskutera mattor och fick också information om projektet vi var mitt uppe i. Vi närmade oss nu något mycket stort.


// OM



Smögen visade sig från sin bästa sida.



I väntan på färjan kastade DO rönnbär i sann Mattias-anda.



Bohus-Malmön sedd från färjeläget på fastlandet.



Färjan på leden heter "Maria" och har plats för 32 bilar och 195 passagerare.