Blattnicksele. Moskosel. Kerkejaure. Norrlands inland kan sammanfattas i ett ord: lugn. Mil efter mil av skog. Och en och annan älv. Det var också vid en sådan som dagens första stopp gjordes. Efter tre timmar i bilen stannade vi till vid Piteälven.

1993 utsåg riksdagen Piteälven till nationalälv, tillsammans med de tre andra stora oreglerade älvarna Vindelälven, Kalix älv och Torne älv. Att Piteälven skulle vara oreglerad är dock en sanning med viss modifikation; vid Sikforsen, cirka 30 kilometer norr om Piteå, finns en dammbyggnad och ett modernt kraftverk insprängt i berggrunden.

E45:an korsar Piteälven vid Ljusselforsen där rastplatsen som vi nyttjade för en bensträckare finns. Utan att egentligen veta om det hade vi vid Moskosel trätt in på den delen av E45:an som i folkmun kallas Burmavägen och nu befann vi oss vid Burmabron. Bakgrunden till dessa inte helt självklara beteckningar finner vi i nyhetsrapporteringen från andra världskriget. Det var nämligen då, i början av 1940-talet, som vägen och bron uppfördes. Arbetare från södra Sverige kom till trakten, bodde i baracker och byggde vägen som ett arbetsmarknadsprojekt. Samtidigt rapporterades det i media om hur japanerna tvingade krigsfångar att bygga vägar och järnvägar genom Burmas djungler. Arbetarna drog paralleller till sin egen situationen och sträckan kom att kallas Burmavägen.

I början av 1990-talet ersattes alla broar längs med vägen med nya, för att få en ökad bärighetsklassning. Burmabron finns dock bevarad som ett minne från svunna tider. I regnrusket beträdde vi den 124,7 meter långa tvåspanniga bågbron innan vi åter tog plats i Mercan.

Närmast på att göra-listan stod att äta. Vi hade sett ut Jokkmokk som en lämplig plats för detta ändamål, men det skulle bli ytterligare ett stopp innan dess. Strax söder om nämnda metropol passerade vi nämligen in i midnattssolens land. Solen skulle nu aldrig gå ner för våra ögon förrän vi åter hade passerat denna yttersta latitud på vår väg söderut. Om den nu överhuvudtaget hade behagat visa sig, vill säga.

Exakt var polcirkeln befinner sig är något svårt att svara på eftersom den pendlar fram och tillbaka inom ett 18 mil brett område under en period av 40000 år. Lägg därtill att den under 18,6 år även pendlar inom ett 570 meter brett område. Just nu är polcirkeln på väg norrut och kommer att nå sitt nordligaste läge år 12000, för att sedan nå sitt sydligaste läge år 32000. Platsen som markeras som gräns för polcirkeln ligger mittemellan dessa två ytterpunkter. Polcirkeln befann sig exakt här så sent som år 2000, och kommer alltså att vara här igen om knappt 20000 år, år 22000. Förutom genom våra nordiska grannländer Finland, Norge, Danmark (Grönland) och Island (havet mellan huvudön och Grímsey och Kolbeinsey) skär norra polcirkeln även igenom Ryssland, Kanada och USA (Alaska).

Hur som helst, mat var det som gällde. Restaurang Opera i Jokkmokk fick utgöra kuliss för denna aktivitet. I varje samhälle finns en eller flera personer med allmänt kända alkoholproblem, så kallade A-lagare. Jokkmokks praktexemplar gjorde oss självklart sällskap och tycktes inte på något sätt skilja sig från sina kollegor i andra delar av landet. Från sin plats i baren utstötte han med ojämna mellanrum haranger uttryckandes allmänt missnöje. På detta vördnadsfulla sätt högtidlighöll vi kronprinsessan Viktorias bröllop, som visades på en tv i bakgrunden.


Kwad'n

Det finns ett folk av en särskild sort
Nere vid Piteälva
Och våran slogan är jävligt kort
Det kan vi göra själva

Vi är ett frejdigt folk gunås
Nere vid Piteälva
Och ingen behöver tänka åt oss
Det kan vi göra själva

Och kommer det gubbar när det är val
Nere vid Piteälva
Behöver dom inte hålla nåt tal
Det kan vi göra själva

Vi vill inte ha löften ifrån AMS
Nere vid Piteälva
För tingel-tangel och billigt krams
Det kan vi göra själva

Vi behöver inget systembolag
Nere vid Piteälva
För läskedrycker av alla de slag
Det kan vi göra själva

Vi lever och älskar som sig bör
Nere vid Piteälva
Och det professorerna gör i rör
Det kan vi göra själva

Ja vi skiter i order och direktiv
Nere vid Piteälva
För leva våra egna liv
Det måste vi göra själva

- Ronny Eriksson


// OM



FC och DO beträder Burmabron över Piteälven. Notera Jokk-paketet som FC omsorgsfullt tagit med sig från bilen och placerat på ett väl valt ställe på bron.



OM visar upp Ljusselforsen i en av Sveriges fyra nationalälvar, Piteälven.



OM och FC vid norra polcirkeln, eller åtminstone där den befann sig år 2000 och åter kommer att befinna sig år 22000.

Efter den exotiska upplevelsen i Dorotea fortsatte vår färd norrut. I Lapp-Lisas hemkommun Vilhelmina gjordes ett stopp för proviantering. Vårt gemensamma omdöme om tätorten var positivt: en vital och trevlig småstad med en välkomnande atmosfär.

När godisförrådet hade fyllts på tog vi kurs mot Långsjöby, hemvist för EH:s (nej, inte samma EH som refereras till i en tidigare bildtext) föräldrar. Efter två nätter i tält skulle vi nu få riktigt tak över huvudet. I kommunikationen med EH inför vårt besök hade en legendarisk vistelse utlovats.

Någon mil innan Storuman svängde vi av västerut från E45:an. 18 kilometer senare befann vid oss vid Långvattnets östra strand, och därmed också i Långsjöby. Byn är uppdelad i två delar, varför vi först missade vårt mål och hamnade i den västra delen. Vi talar dock inte om några gigantiska avstånd - invånarantalet ligger på några hundra personer och bostadshusen är knappt en tredjedel så många - så fadäsen är att betrakta som bagatellartad.

En som sannolikt inte hamnade i fel ände av byn när han kom hit år 1796 var Johan Andersson, främst på grund av att det då knappt fanns någon by. Även om 1789 räknas som Långsjöbys födelseår, så var denne bonde från Burträsk socken nämligen den förste nybyggaren som bosatte sig fast här. Knappt 200 år senare, i mitten av 1980-talet, gav den siste heltidsbonden i Långsjöby upp. Idag jobbar de flesta av invånarna i Storuman, men ett tiotal enmans- och mindre företag samt skogsbruk finns fortfarande kvar.

Vi fick vid vår ankomst veta att vi skulle få bo i Sionkyrkan tvärs över vägen, men innan vi installerade oss i den tidigare pastorsbostaden vankades det middag. På klassiskt norrländskt manér bjöds det på köttfärssås gjord på älgfärs. I huset var jakttroféerna legio och historierna om hur de erövrats lät inte vänta på sig. Den så kallade "Björnstigen" kom också på tal. Av beskrivningen från norrlänningarna att döma är det en strapatsrik gångväg upp på ett berg. Eftersom att regnet fortsatt falla ända sedan det bryska uppvaknandet cirka tolv timmar tidigare ansågs det dock inte vara någon god idé att ge sig ut på detta äventyr just då. Detta kommer istället att ske vid vårt nästa besök i Långsjöby.

Efter samkväm framför en tämligen ointressant match i fotbolls-VM, med tillhörande tilltugg i form av torkat renkött, beslöt vi oss för att uppsöka Guds hus för en god natts sömn.

Morgonen därpå tog vi en välförtjänt sovmorgon. Efter att ha bjudits på frukost och tackat för gästfriheten gav vi oss strax efter klockan tolv iväg vidare norrut. Utan att kunna sätta fingret på exakt vad, så hade vi just varit med om något som man i Långsjöby kallar legendariskt.


// OM



DO har slagit sig till ro i Sion i Långsjöby. "Jesu Blod Gör Själen Fri", som det står på väggbeklädnaden, kan mycket väl komma att bli titeln på en av Sångarbröderna DO & OM:s kommande kassetter.



Pojkbandsbild 3. FC, OM och DO på Sions parkering i Långsjöby redo för vidare färd norrut. I bakgrunden syns Långvattnet.