Vårat nästa stopp var alltså Smögen, men här var det dött. Någon enstaka affär längs bryggan hade öppet, liksom en fiskaffär. I den senare köpte vi oss varsin räkmacka. Därefter gick vi en sväng på klipporna och njöt av det vackra vädret innan plikten åter kallade. Bohus-Malmönleden låg bara ett stenkast bort.

När vi anlände hade färjan just avgått och vi fick ånyo möjlighet att klättra på klippor. Man har inte roligare än man gör sig och ett smärre rönnbärskrig utbröt därför på hällarna ovanför färjeläget. Färjans återkomst påkallade dock vår uppmärksamhet och striden fick avbrytas.

Vägverket öppnade denna led 1953. Den är lindragen och överfarten tar åtta minuter. Leden har potential, men det kändes ändå som att det lilla extra saknades. Här finns inga rare:a element och leden måste därför betecknas som en standardled. Därmed inte sagt att den saknar existensberättigande. En bro här skulle naturligtvis kännas helt fel.

Malmön befolkades av fiskare under 1500-talet, kanske ännu tidigare, men är troligen mest känd som stenhuggeriets vagga. Sveriges första granitstenhuggeri, Kullgrens Enka, startade här 1844 och blev sedermera Nordens största. Under 1930-talet gick stenhuggerinäringen kraftigt tillbaka, men fortsatte i minskad omfattning fram till 1977. Idag bedrivs ingen stenhuggning på ön, men är man intresserad av historien finns ett hembygdsmusem att besöka.

Mer än hälften av husen på Bohus-Malmön används idag som fritidsbostäder och samhället Malmön räknas därför inte längre som tätort. Fram till 1952 var Malmön en egen kommun, men numera lyder den under Sotenäs kommun.

Pyttarna sägs ha levt här. De var ett småväxt folk 1852 beskrivet av författaren Axel Emanuel Holmberg. De ska ha berättat för honom att de kom drivande på ett isflak från Jylland. Pyttarna var enligt Holmberg efterblivna och dumma och troligen inavlade. De vågades sig sällan in till fastlandet, eftersom de blev utsatta för ständigt gyckel av bohuslänningarna. Under en olycka till sjöss i början av 1800-talet ska större delen av pyttarnas manliga befolkning ha omkommit och resterande pyttar har därefter blandats upp med den övriga befolkningen i trakten.

Huruvida det hela är en skröna eller om det verkligen funnits pyttar, och i vilken omfattning historierna om dem i så fall stämmer, råder det idag oklarhet kring. Klart är i alla fall att vi under vårat besök på Malmön inte såg något eller någon som kunde misstänkas härstamma från detta folk.

Under vår återfärd till fastlandet ringde TJ för att diskutera mattor och fick också information om projektet vi var mitt uppe i. Vi närmade oss nu något mycket stort.


// OM



Smögen visade sig från sin bästa sida.



I väntan på färjan kastade DO rönnbär i sann Mattias-anda.



Bohus-Malmön sedd från färjeläget på fastlandet.



Färjan på leden heter "Maria" och har plats för 32 bilar och 195 passagerare.

När vi kom fram till färjeläget i Hamburgsund började hungern göra sig påmind. Vi funderade en stund på om vi skulle äta på restaurangen vi hade jämte oss, men bestämde oss för att avvakta. Vi tog istället första bästa färja över till Hamburgö. Här gäller det att skynda sig om man vill hinna njuta av färjeturen utanför bilen. Leden är nämligen bara 130 meter lång och därmed Färjerederiets näst kortaste.

Som vi nämnt tidigare så är de små lederna oftast trevliga, så också denna. Här har färjetrafik funnits i organiserad form sedan 1936. Då och då har det uppstått diskussioner om en brobyggnation, men de flesta av invånarna har motsatt sig en sådan av rädsla för att den genuina ö-miljön då skulle försvinna. Samhället Hamburgsund ligger på båda sidor om sundet och omgivningarna är mycket vackra. En kort, men ack så angenäm färjetur således. I land på Hamburgö fick vi se ortsskylten "Vänd Igen". Vi körde dit och vände igen.

Ön är knappt fem kilometer lång från norr till söder, och lika lång från söder till norr. Man tror att den första bebyggelsen uppstod i början av 1500-talet. Stora delar av filmen "En Sång För Martin" är inspelad på Hamburgö. Vill man ta sig längre ut i havsbandet utgår båtturer till Väderöarna och Fjällbacka från Hamburgsund. Man kan också ta en rundtur runt Hamburgö med en liten avstickare till Saltskär för att beskåda den besynnerliga båken kallad Saltskärs kärring. Båken, ursprungligen uppförd 1887 av Gustav von Heidenstam, sägs på avstånd se ut som en kvinnofigur och finns avbildad i Hamburgsunds logotyp.

På vikingatiden fanns Ranrikets tingsplats i dessa trakter. Ranrike var namnet på det småkungarike som då innefattade norra Bohuslän. I Hornbore by, någon kilometer söder om Hamburgsund, kan man testa på att leva vikingaliv. Här finns också resterna av Hornborgs slott som upprättades på 1400-talet av Tord Bonde, och förstördes knappt åttio år senare av Kristian II, även känd som Kristian Tyrann.

Vi hade nu bestämt oss för att inmundiga en sen lunch i Smögen och satte av söderut.


// OM



Färjan på Hamburgsundsleden heter Annie och har en lastförmåga på 80 ton.



OM steker i västkustmiljö.

Sommaren hade övergått i höst och det var hög tid för lite färjeåkning. Undertecknad hade begett sig till DO:s högkvarter i Göteborg. Detta var dagen då resterande västkustfärjor skulle klaras av. I vanlig ordning förärades vi strålande sol från klarblå himmel. Dagen hade alla förutsättningar att bli minnesvärd. Åtta leder skulle hinnas med och vi bestämde oss för att börja med den som låg närmast.

Kornhallsleden går över Nordre älv mellan Kornhall i Kungälvs kommun och Brunstorpsnäs på Hisingen. Leden ligger inom naturreservatet Nordre älvs estuarium. Ett estuarium är ett område där sötvatten gradvis blandas upp med saltvatten. I det här fallet är det Nordre älvs sötvatten som blandas upp med saltvattnet i Nordre älvs fjord.

Färjeturen som sådan hör inte till till de bättre, men leden fyller ändå sin funktion. För de boende i de södra delarna av Kungälvs kommun förkortas nämligen resvägen in till Göteborg väsentligt om de väljer att ta färjan istället för bilvägen. Av någon konstig anledning är det just den här av alla färjeleder som vi, under projektets gång, vid mer än ett tillfälle fått frågan om vi åkt.

Kornhallsleden registrerades redan 1874 och drevs fram till 1945 på entreprenad. Därefter tog statliga Väg & Vatten över driften och 1951 sattes den första motordrivna färjan i trafik. Leden är lindragen och en av Trafikverket Färjerederiets fem kortaste med sina 200 meter. Överfartstiden är två minuter.

Exalterade över att ha åkt vår fjortonde färjeled svängde vi inte av där vi skulle, utan fortsatte på väg 570 upp mot Tjuvkil. Tur var väl det för vad fick vi se här om inte denna skylt:



Jag hade helt glömt bort att jag hade en byggfirma i dessa trakter.

När vi ändå var i närheten fortsatte vi till Marstrand innan vi körde norrut. Tredje etappen var inledd och nu skulle övriga västkustfärjor betas av från norr till söder.


// OM



Kornhallsleden trafikeras av "Gerd", en färja byggd 2004 med plats för 36 personbilar och 198 passagerare.



Byggherren själv på väg över Nordre älv.

En destination återstod innan vi kunde anse oss klara med Nordöleden. Klockan 22.00 kom färjan till Hyppeln för vidare transport till Rörö. Vi hade förberett oss minutiöst inför ombordkörningen, den var nämligen extremt rare. Vi skulle backa ombord på färjan. Det här var något vi inte varit med om tidigare och heller aldrig skulle vara med om igen (backa av en färja skulle vi däremot komma att göra, men det återkommer vi till).

Vi hade kommit tillbaka till färjeläget i god tid innan färjan skulle avgå. Först var vi ensamma, men när vi satt oss till rätta i bilen dök det upp en silvrig cab med ett äldre par i. Kärringen som körde började backa mot vår bil, närmare och närmare och närmare... Till slut insåg vi att hon inte skulle stanna innan det var för sent om vi inte gjorde henne uppmärksam på vad som höll på att hända. I sista stund slängde sig undertecknad därför på tutan och kärringen stannade med ett ryck, vände sig om, vinkade och skrattade glatt. Det gjorde inte vi.

Dessa eländiga turister som kommer och förpestar skärgårdsöarna och inte vet att uppföra sig som folk! Nåväl, ingen skada skedd. Som tur var skulle inte det äldre paret med till Rörö, så vi slapp dem på båten, om än bara tillfälligt.

I skenet av en vacker solnedgång satte vi av mot Rörö, den största ön i Göteborgs norra skärgård. "Rör" är bohusländskä för vass. Vassen växer i de två säregna sötvattensdammarna Stora och Lilla Ers vatten. Dessa två är en del av det naturreservat som innefattar norra, västra och södra delarna av Rörö. På öns östra del finns samhället med mataffär, mack, skola för årskurs 1-6 och idrottshall. Under sommarhalvåret kan man även ståta med café och fiskaffär.

Husen på Rörö är numrerade efter ordningen de byggts i. Detta, i kombination med att man fram till 1970-talet inte använde vägnamn på ön, gjorde brevbärarnas jobb här, och på andra öar med liknande system, en aning komplicerat.

Skulle man råka illa ut i vattnen kring Rörö så har man åtminstone gjort det på rätt ställe. Här har nämligen Sjöräddningssällskapet (egentligen Sällskapet för Svensk Räddning af Skeppsbrutne, SSRS) en av kustens största sjöräddningsstationer. Detta till trots så har det hänt ett par allvarliga olyckor i trakten.

I april 1945 kolliderade den svenska ubåten HMS Ulven med en drivande tysk mina väster om Rörö. Den hittades först efter 21 dagar då en fiskebåt fastnade med trålen i något som visade sig vara Ulven. Alla 33 personer i besättningen hade troligtvis omkommit omedelbart eller ganska kort tid efter den kraftiga explosionen. 2003 inträffade så en helikopterolycka på andra sidan ön. Under en militär räddningsövning havererade helikoptern i havet från låg höjd och sex av sju besättningsmän miste livet.

Av rädsla för att råka ut för något liknande lämnade vi ön lika fort som vi kommit. På vägen tillbaka angjorde färjan Hyppeln och till vårt stora förtret körde det äldre paret i caben då ombord. Den här gången höll de sig emellertid på säkert avstånd och den sista biten in till färjeläget på norra Stuvö var fri från ytterligare incidenter. Lite senare än vi tänkt oss, men ett antal upplevelser rikare, var vi nu på hemväg. Tre färjeleder kunde läggas till handlingarna.


// OM



Mercan redo att backa ombord på färjan.



"Ulrika" på väg från Hyppeln till Rörö.



Solnedgång över Hyppeln. Ett naturens skådespel av högsta klass.

Vårt nästa stopp på Nordöleden var Hyppeln. På denna 1,5 kilometer långa ö bor cirka 150 personer permanent. Öns namn syftar på dess profil; en hyppel är på lokaldialekt en knöl eller puckel. I vanlig ordning hade vi för avsikt att snabbt köra av färjan, vända och köra på igen, men den här gången hann vi inte riktigt med. Vi blev strandsatta. Men inget ont som inte har något gott med sig. Vi fick nu gå på upptäcktsfärd på Hyppeln.

Vi lämnade bilen vid färjeläget och satte av till fots norrut. Efter ett tag bestämde vi oss för att klättra upp på Hyppelns topp Storevale, 43 meter över havet. Här byggde militären 1941 ett fort för att skydda sig mot tyska angrepp från väster. Enligt osäkra källor fylldes fortet för ett antal år sedan med betong, då det inte längre var i bruk.

Utsikten från denna plats är magnifik och tillhör definitivt arkipelagens bästa. I söder kan man skönja Vinga fyr, västerut syns Hätteberget och i norr ståtar Marstrands fästning. På vägen tillbaka passerades Hyppelns fotbollsplan, utan tvekan en av skärgårdens finaste.

Tillbaka i hamnen gjorde sig hungern påmind. Vi hade en baguette fylld med skagenröra kvar sedan dagens tidigare utflykt till Särö, vilken vi nu delade broderligt på. Vill man spendera en helkväll på Hyppeln kan man annars sätta sig på restaurang Restaurang Stora Oset. Vill man spendera en livstid på Hyppeln blir det svårare, men här finns i alla fall en liten matbutik och ett bibliotek. Fram till början på 2000-talet fanns också en skola på ön.

MM ringde och fick information om läget innan vi gjorde oss redo för en i flera avseenden spännande färd till Rörö.


// OM



"Ulrika" på väg mellan Källö-Knippla och Hyppeln.

FC och OM blickar ut över vattnet.

FC och DO på vandring norrut. Hyppelns färjeläge i bakgrunden.

Pojkbandsbild 1. På Hyppelns topp Storevale, 43 meter över havet.



Utsikten från Hyppelns topp är magnifik, även utan dessa tre grabbar i bild.

Vår färd gick norrut mot färjeläget längst upp på Stuvö, varifrån färjorna till Nordöarna numera utgår. Fram till 1980 gick de dock från den gamla hamnen på Hälsö, men man kom ganska snart underfund med att färjeleden därifrån var för lång och anlade därför vägen upp till norra Stuvö. Leden hade då funnits i tio år, men redan 1938 motionerade man om bättre förbindelser med mellan Öckeröarna och Källö-Knippla, Hyppeln och Rörö. Ett annat viktigt datum i Nordöledens historia är den 1:a september 2000, då Vägverket övertog leden som tidigare varit kommunal och avgiftsbelagd. Nu blev den avgiftsfri.

Nordöleden är rare på så sätt att det här inte bara är en sak som är rare, utan flera. Ni som följt bloggen vet att vi tidigare bett er fundera på vilken led, förutom Blidöleden, som kräver transport med en annan led för att nås. Ni har nu fått svaret. Det här är också den enda leden som regelbundet går mellan fyra olika destinationer. Det finns fler moment som är rare, men det återkommer vi till senare.

Vi hade bestämt oss för att köra i land på varje ö, för att verkligen känna att vi utnyttjade leden till max. Första stopp var Källö-Knippla. Källö och Knippla var ursprungligen två olika öar, men de är numera sammanbyggda och det lilla sundet som skilde dem åt är helt igenfyllt. Husen står tätt på ön, bara den nordöstra delen saknar bebyggelse, och många gränder är extremt trånga. Därför gör man kanske bäst i att lämna bilen hemma om man ska hit. Det är en ö man med fördel kan upptäcka till fots.

Det sägs att Källö-Knippla en gång i tiden var Sveriges största fiskeläge i förhållande till sin befolkning. År 2005 fanns det enligt SCB 420 bofasta personer här. Sångerskan, musikern och låtskrivaren Elisabeth Andreassen tillhör inte längre den kategorin, men hon bodde här med sin familj från sex års ålder tills dess att hon fyllt sexton.

Vår tid på Källö-Knippla blev inte lika långvarig. Vi körde av färjan, vände och körde på igen. Proceduren började vid det här laget kännas igen. Färjeturen hade så här långt inte gjort oss besvikna.


// OM



"Ulrika" trafikerar Nordöleden. En mysig färja som tar 20 personbilar och 198 passagerare. Här syns hon på väg till Källö-Knippla.



Förklaring överflödig.

Vi var tillbaka på Stora Varholmen och ställde oss nu i den andra färjekön - den till Hönö. Detta är Trafikverkets mest trafikerade led och faktiskt den mest trafikerade färjeleden i hela Sverige, räknat i antal bilar per dygn. Här åker cirka 6000 bilar varje dag, vilket är något fler än Helsingborg - Helsingör. Fyra av Trafikverkets näst största färjor trafikerar leden: Ada, Beda, Göta och Marie. Endast Gullbritt på Gullmarsleden är större.

Om det inte varit för ovan nämnda fakta, skulle även denna färjeled snällt sagt vara medioker. Den 12 minuter långa överfarten kändes mer som en transportsträcka än en underbar och lustfylld resa över blåa vatten, så som en riktig färjetur ska vara. Detta kan bero just på att leden är så trafikerad.

Vi hamnar här i ett virr-varr,  ett inferno om man så vill, där logikens lagar sätts ur spel och svaret på frågan ifall denna led är rare tycks vara höljt i en svårgenomtränglig dimma. Att det är den mest trafikerade leden är ju ett faktum som gör leden rare, men det gör den samtidigt extrem orare. Vad som är sant är faktan, men längre in än så ger vi oss inte i resonemanget.

Under färden uppstod en diskussion mellan OM och FC om vi var på väg till Hönö eller Öckerö. Båda hävdade starkt sin övertygelse, men FC gick i vanlig ordning segrande ur striden. OM var dock inte helt fel ute, då trafiken från den 6:e december 1962 till den 24:e januari 1981 faktiskt gick mellan Lilla Varholmen och Öckerö.

När man väl tagit färjan till Hönö breder möjligheterna ut sig att besöka fler öar brovägen. I söder finns den längsta bron, den till Fotö. Åker man istället norrut hamnar man först på Öckerö, där det administrativa centrat för Öckerö kommun finns, och sedan på Hälsö. På dessa öar finns flera fina utsiktplatser, ett par sevärda kyrkor och på Hönö ett fiskemuseum.

Innan det fanns broar mellan öarna simmade en tapper man vid namn Jakob mellan öarna. Enligt legenden var han ute och fiskade när hans båt blev bordad av en örlogsman som på uppdrag av sitt befäl krävde att Jakob skulle lotsa deras färja genom skärgården. Jakobs lotsfärdigheter var dock inte tillräckliga och han tvingades hoppa över bord. Jagad simmade han till Fotö, vidare till Hönö och sedan till Öckerö. Förföljarna gav sig dock inte. I land på Öckerö gömde sig därför Jakob på en speciell klippavsats och kastade sin mössa i vattnet. När det efterhängsna sällskapet fick syn på mössan blev de övertygade om att Jakob drunknat och gav upp. Klippavsatsen heter därför Jakobs bratt och har också en väg uppkallad efter sig: Jakobs bratts väg.

Det har vid två tillfällen, 2001 och 2005, folkomröstats om huruvida broar bör ersätta Hönö- och Björköleden. Vid båda dessa tillfällen har utfallet blivit detsamma: två tredjedelar röstade nej till bro.

Vi hade en led kvar på dagsprogrammet. En mycket omfattande led, som bar diverse äventyr i sitt sköte.


// DO & OM



"Ada" är riktigt stor. Här får det plats hela 75 bilar och 397 passagerare.



OM och FC i djup begrundan.

Tre och en halv vecka efter att vi åkt den senaste färjeleden började abstinensbesvären bli bekymmersamma. Undertecknad hade tillsammans med DO och AI under dagen legat på stranden på Särö, där vi ironiskt nog stötte på ett gäng förståndshandikappade. Det hade nu blivit tidig kväll, AI hade börjat jobba och efter ett studiebesök på det gamla SVT-huset Synvillan i Örgryte, av vilket bara skalet återstod (numera återstår ingenting), bestämde vi oss för att ta en tur ut i skärgården. JÅ och FC kontaktades, men bara den senare hade möjlighet att följa med.

Sagt och gjort. Vi tog oss över älven till Hisingen, ön på vilken en stor del av Göteborg vilar. Hisingen är också landets till ytan fjärde största ö, tillika den mest befolkade. Längst i väster finns en bro till Lilla Varholmen. Härifrån avgår färjorna till Hönö och Björkö. Detta är det enda stället där två olika Färjerederiet-leder utgår från samma färjeläge. Rare.

Vi bestämde oss för att börja med den kortare av de två, Björköleden. Här satte Vägverket den första färjan i trafik 1967, som en följd av det ökade behovet för öborna att pendla till arbetet. Öarna i Göteborgs skärgård hade tidigare mestadels befolkats av fiskare som skött kommunikationerna på egen hand eller med hjälp av ångbåtstrafiken mellan Göteborg och skärgården, men när lönsamheten inom fiskeribranschen började gå ner tvingades många av de boende att söka andra arbeten. Den första färjan som gick här tog 12 personbilar. Idag trafikeras leden av två färjor som kan lasta 40 bilar vardera.

Det tar fem minuter att åka de 900 meterna ut till Björkö. Det var en underbar sommarkväll, men några bestående intryck lämnade ändå inte färjeturen. Tyvärr får Björköleden därför klassas som en av de tråkigare lederna vi åkt. Står man i valet och kvalet om man ska åka till Hönö eller Björkö är alltså Hönö att rekommendera.

Björkö tillhör Öckerö kommun och är 5,5 kvadratkilometer stor. Här bor drygt 1400 personer och på ön finns Ica-affär, pizzeria, restaurang, idrottsförening, missionskyrka, skeppshandel och konstgalleri. På den norra delen finns Kustartilleriets gamla försvarsanläggningar som hade till syfte att skydda den norra inseglingsrännan till Göteborgs hamn.

Vill man åka härifrån har man kommit till rätt ställe. Från Björkö går nämligen personfärja till Grötö, Kalvsund, Öckerö och Källö-Knippla. Vi åkte dock härifrån på samma sätt som vi kommit - med Vägverkets bilfärja.

Som lite kuriosa kan nämnas att det i Sverige finns minst fem öar med namnet Björkö, i Finland tre och i Ryssland (!) en.

Etapp 2 var inledd.


// OM



Björköleden trafikeras av "Svanhild" och "Vivi", båda med plats för 40 personbilar och 250 passagerare.