Sommaren hade övergått i höst och det var hög tid för lite färjeåkning. Undertecknad hade begett sig till DO:s högkvarter i Göteborg. Detta var dagen då resterande västkustfärjor skulle klaras av. I vanlig ordning förärades vi strålande sol från klarblå himmel. Dagen hade alla förutsättningar att bli minnesvärd. Åtta leder skulle hinnas med och vi bestämde oss för att börja med den som låg närmast.

Kornhallsleden går över Nordre älv mellan Kornhall i Kungälvs kommun och Brunstorpsnäs på Hisingen. Leden ligger inom naturreservatet Nordre älvs estuarium. Ett estuarium är ett område där sötvatten gradvis blandas upp med saltvatten. I det här fallet är det Nordre älvs sötvatten som blandas upp med saltvattnet i Nordre älvs fjord.

Färjeturen som sådan hör inte till till de bättre, men leden fyller ändå sin funktion. För de boende i de södra delarna av Kungälvs kommun förkortas nämligen resvägen in till Göteborg väsentligt om de väljer att ta färjan istället för bilvägen. Av någon konstig anledning är det just den här av alla färjeleder som vi, under projektets gång, vid mer än ett tillfälle fått frågan om vi åkt.

Kornhallsleden registrerades redan 1874 och drevs fram till 1945 på entreprenad. Därefter tog statliga Väg & Vatten över driften och 1951 sattes den första motordrivna färjan i trafik. Leden är lindragen och en av Trafikverket Färjerederiets fem kortaste med sina 200 meter. Överfartstiden är två minuter.

Exalterade över att ha åkt vår fjortonde färjeled svängde vi inte av där vi skulle, utan fortsatte på väg 570 upp mot Tjuvkil. Tur var väl det för vad fick vi se här om inte denna skylt:



Jag hade helt glömt bort att jag hade en byggfirma i dessa trakter.

När vi ändå var i närheten fortsatte vi till Marstrand innan vi körde norrut. Tredje etappen var inledd och nu skulle övriga västkustfärjor betas av från norr till söder.


// OM



Kornhallsleden trafikeras av "Gerd", en färja byggd 2004 med plats för 36 personbilar och 198 passagerare.



Byggherren själv på väg över Nordre älv.