Vi hade nu åkt nio färjeleder under dagen, men ännu återstod en. Vi skulle aldrig mer under projektets gång åka så många leder under en och samma dag. Stegeborgsleden var vårt mål under färden söderut över Vikbolandet.

Leden har fått sitt namn efter slottsruinen som ligger vid dess södra ände. Stegeborg började byggas samtidigt som Söderköping blev stad, det vill säga i början av 1200-talet. Därefter byggdes anläggningen ut i omgångar under de närmaste århundradena. Det karakteristiska rundtornet fick sin nuvarande höjd under Johan III:s styre i slutet av 1500-talet. Vi tyckte för en gångs skull att det kunde vara trevligt att stanna till här och kultivera oss lite, men tji fick vi. Här bedrivs idag kommersiell verksamhet och eftersom klockan passerat nio på kvällen var det inhägnade slottsruinområdet stängt för dagen.

Vårt uppdrag var att korsa Slätbaken, havsviken som innebär Vikbolandets södra avgränsning. Längst in i viken, intill Mems slott, mynnar Sveriges största byggnadsprojekt genom tiderna, Göta kanal. Mycket passande att mynningen är förlagd just till (Slät)baken. De hade humor på 1800-talet minsann. Det var också tack vare Göta kanal som den organiserade färjetrafiken kom igång vid Stegeborg på 1820-talet. 1953 tog Vägverket över driften och den första motordrivna färjan installerades.

Leden som sådan är kort, endast 250 meter. Men de korta lederna ska inte föraktas. Ofta är det just de som bjuder på de mest minnesvärda upplevelserna. Stegeborgsleden gav oss mersmak på korta leder.

Färjan som går mellan Norrkrog och Söderkrog heter Elvira och trafikerade tidigare Hamburgsundsleden. Endast en annan bil gjorde oss sällskap på denna dagens sista led. Det tog tre minuter, sen var vi över, men det var i sanning tre angenäma minuter. Egentligen finns det inget direkt rare med leden, men helhetsintrycket var ändå mycket bra. Omgivningen, med en trivsam camping på den ena sidan och en vacker slottsruin på den andra; de snygga och välanlagda färjelägena samt färjans litenhet gjorde den charmigt korta turen till en perfekt avslutning på etapp ett.

Det var dock inte slut på äventyr i och med detta. Strax efter att vi kört iland fullkomligen väller en skock med måsar ut framför bilen. Vi hann båda se livet passera revy för ett kort ögonblick innan verkligheten åter påkallade vår uppmärksamhet. Ingen skada skedd, men med hjärtat i halsgropen kom vi fram till att måsar (varför heter det inte "mäss"? Jfr. gås) är en trafikfara man borde se allvarligare på.


// OM



Utsikt över Stegeborg från färjeläget i Norrkrog.



Dagens minsta färja: "Elvira" med en lastförmåga på 55 ton.



Rofylld skymning över Slätbaken.

Den vanligaste vägen att ta sig från Stockholm till vår hembygd är förstås E4:n ner till Mjölby och därefter väg 32, men den här gången valde vi en annan rutt. I höjd med Jönåker svängde vi av söderut. Det var nämligen så att vi skulle åka färja, tro det eller ej. Skenäsleden skulle nyttjas. Vi betalar ju ändå skatt för den.

Skenäsleden går idag mellan Säter och Skenäs, där Bråviken är som smalast, men fram till 1959 gick leden istället en bit österut mellan Kvarsebo och Färjestaden. På båda sidor om leden finns Kristinavägen, uppkallad efter Drottning Kristina som under mitten av 1600-talet ordnade roddturer över Bråviken för att lättare kunna ta sig till sina vänner på Vikbolandet. En annan anledning till att organiserad färjetrafik tog fart här var att många människor på båda sidor om viken var angelägna att nå den viktiga handelsstaden Söderköping, utan att behöva ta sig igenom den mariga Kolmårdenskogen.

Klockan närmade sig nio på kvällen när vi körde ombord på Fredrika, som skulle bli vårt färdmedel under de kommande sex minuterna. De senaste milen hade det regnat lite lätt, men nu hade det spruckit upp en aning och den låga kvällssolen kämpade i väster mot molnen. Med oss på färjan var en lastbil, till bredden fylld med vad som såg ut att vara jord. Det var väl det som var mest speciellt med den här leden. Åk alltså inte hit om ni är ute efter en rare färjeled. Men har ni tid över och vill slippa motorvägen ett tag, ja då kan vi varmt rekommendera den här avstickaren. En färja är ändå alltid en färja.

Efter avslutad färjetur befann vi oss på Vikbolandet, halvön som från Östergötland skjuter ut i Östersjön. Det här är en av de fornlämningstätaste platserna i landet och strax väster om färjeläget i Skenäs finns Skenäs slottsruin. Slottet som en gång stod här, vackert beläget vid stranden och omgivet av en praktfull trädgård, gick samma öde till mötes som tidigare avhandlade Hörningsholm: det brändes ner av ryssarna år 1719. Vår vana trogen hade vi dock inte tid för dylika sevärdheter, utan ställde direkt in siktet på Skenäsanstalten där vi skulle avtjäna ett straff för otillbörligt gynnande av Vägverket Färjerederiet. Därefter väntade dagens sista led.


// OM



Utan lastbil har "Fredrika" plats för 30 personbilar och 198 passagerare.



Solen gjorde allt som stod i dess makt för att tränga igenom molnen och belysa Bråviken.

Roslagen hade besökts tidigare under dagen. Nu var vi på södra Storstockholms motsvarighet: Södertörn. Vid Söderälje svängde vi först av på väg 225 och strax därefter in på dito 569, vägen som skulle ta oss till Skanssundsleden.

Skanssundet skiljer Södertörn från Mörkö. Det har fått sitt namn efter Nässkansen, vilken ligger här på Botkyrka kommuns sydligaste udde. Denna skans var en av fyra som uppfördes i området år 1623 med anledning av hotet om ett anfall från Polen, som då styrdes av Sveriges tidigare konung Sigismund. Tanken var att Nässkansen skulle skydda inloppet till Södertälje. Skansen har därefter förfallit och rustats upp i omgångar och var i bruk för sista gången under första världskriget. 1927 beslutade regeringen att alla skansar i området skulle avvecklas och idag återstår bara en ruin av Nässkansen.

Passagen här har länge varit en naturlig led för gående, cyklister och kanske också för hästskjutsar. På 1920-talet fanns en liten träfärja som löpte längs en uppspänd lina och drevs av mankraft. På 50-talet kom så den första motordrivna färjan. Under sommarhalvåret är trafiken över Skanssundet idag intensiv. Många turister på väg till Gotland, framförallt cyklande sådana, väljer då den här vägen som en genväg till Nynäshamn.

Skanssundleden är rare på så sätt att det är den kortaste leden med frigående färja, endast 330 meter lång. Dessa meter avverkas på tre minuter. Vad vi inte visste när vi anlände till färjeläget var att vi skulle få vara med om ett jubileum. "Karin", som färjan heter, byggdes 1979 och fyllde alltså jämnt just detta år, något som få resenärer kan ha missat. Hon var nämligen på ett smakfullt sätt dekorerad med text som informerade oss om denna extraordinära tilldragelse. Någon 30-årskris gick emellertid inte att skönja. Hela färjeturen kändes gemytlig, trevlig och väldigt svensk. Här var vi välkomna. En skön oas i vacker omgivning i kontrast till de senaste, mer stresspräglade, storstadslederna.

Efter avklarad färjetur befann vi oss på Mörkö, tidigare en egen kommun, men numera en del av Södertälje kommun. Nära färjeläget finns Mörkös kanske mest kända sevärdhet: Hörningsholms slott, strategiskt beläget på en kulle med utsikt över sundet. Här uppfördes redan på 1400-talet ett slott som dock, i likhet med stora delar av Södermanlands kust, brändes ner av ryssarna år 1719. Slottet som står på platsen idag uppfördes under mitten av 1700-talet av greven och landshövdingen Nils Bonde, efter ritning av den framstående arkitekten Carl Hårleman. I övrigt domineras ön av fritidsboenden och jordbruk.

Mörköbron tog oss över till fastlandet igen. Nu väntade en stunds motorvägskörning innan vi skulle ta oss an dagens två sista leder, till och från Vikbolandet.


// OM



Jubilaren Karin har plats för 22 personbilar och 148 passagerare. 

När vi hade kört av Freja bestämde vi oss raskt för att även inkludera Adelsöleden i dagsprogrammet; vi var ju ändå bara knappt tre mil därifrån. Sagt och gjort. Vi körde från Ekerön över Kärsön till Munsön utan att använda oss av vare sig färja eller bro. Hur gick det till? undrar ni förstås då. Jo, det är som så att landhöjningen gjort att dessa tre en gång separata öar har vuxit ihop till en enda långsmal ö, avgränsad i öst och norr av Långtarmen (nej, inte samma som vid Östra Lagnö) och Tappströmssundet, och i söder omgiven av Ekeröfjärden och Stora Björkfjärden. Vistades du i dessa trakter för en sisådär femhundra år sedan så befann du dig i Södermanland, men sedan Gustav Vasas regering tillhör ön Uppland.

Väg 816 upp mot nästa färjeläge kantas av ett vacket kulturlandskap med bondgårdar, hästhagar, mindre skogspartier och ett antal gårdar och säterier. På Munsön odlades tidigare mycket frukt, men den billiga importen har slagit ut nästan all produktion. För den kyrkointresserade finns här också Munsö kyrka, en av Sveriges kvarvarande åtta rundkyrkor. Riktigt rare med andra ord.

Vi gasade på rätt bra och var framme vid Adelsöleden kvart över fem. Vår sjunde led, men på sätt och vis också den första leden. Hur tänker han nu? undrar ni förstås då. Jo, sätter man alla Trafikverkets färjelinjer i alfabetisk ordning så hamnar den överst. Svårare än så var det inte.

Leden trafikeras av färjan Tora, byggd 2006 och således en av Trafikverkets nyaste färjor. För vår del var det dags för en premiär. Det var dagens, och därmed hela projektets, första lindragna färja, något som helt klart gav en extra krydda åt färden. Sex minuter tog det att åka kilometern över till Adelsön. Färjan var relativt välfylld, rusningstrafik som det var, och på rare-kontot kunde vi skriva in "sällskap av linjebuss".

Väl i land åkte vi upp till en korsning, vände och körde ombord igen. Har man mer tid på sig finns här annars en hel del att se, främst i form av olika fornlämningar. Hovgården, där kungen bodde under vikingatiden, är tillsammans med närliggande Björkö (ej att förväxla med ön i Göteborgs skärgård, till vilken det går en Trafikverket-färja) där Birka ligger, sedan 1993 upptagen på UNESCO:s världsarvslista. Vill man ha milsvid utsikt över Mälaren ska man bege sig till Adelsöns högsta punkt Kunsta berg, 53,2 meter över havet. Här finns ett utsiktstorn med en intressant trebent konstruktion.

Vi hade påbörjat vår hemfärd, men längs vägen fanns ytterligare tre färjelinjer att njuta av.


// OM



Lindragna "Tora", byggd så sent som 2006, trafikerar Adelsöleden. Hon har plats för 36 personbilar och 198 passagerare.

För första gången under projektet befann vi oss söder om huvudstaden. Ekeröleden var nästa uppdrag och som alltid fanns det inget som kunde hindra oss. Klockan började närma sig 17 och molnen hade börjat rulla in på himlen över Mercedesen. Med all säkerhet, dock utan bevis, hälsades dessa med ett enat: GÖTT.

Den 1900 meter långa Ekeröleden, som ligger intill E4:an och går mellan Slagsta och Jungfrusund, började inte att trafikeras förrän 1993. Detta gör gissningsvis denna väl trafikerade led till den nyaste av lederna. Den som föredrar broar före färjor, och således inte är vid sina sinnes fulla bruk, behöver inte hänga läpp. Ekerö kan nämligen intas norr ifrån genom att följa väg 261. Att begå ett sådant brott straffar sig dock snabbt då detta illdåd, att köra från färjeläge till färjeläge, är 25 km längre än färjevägen.

Vår sjätte led hade också denna kunnat klassificeras som en standardled, MEN... Denna led bjuder på en trevlig överraskning, lite vardagslyx om man så vill, som gjorde att bilens inbyggda RARE-varnare överhettades. Då färjan körs av Trafikverket på uppdrag av Ekerö kommun tillåts vi att betala en avgift på 50 kr enkel väg. Detta är alltså den enda av Trafikverkets färjor där betalning krävs. En angenäm upplevelse minst sagt.

Inte mindre angenäm, men knappast legendarisk, var överfarten. Den bjöd på välkända teman såsom vatten, skog osv. Väl iland väntade dock, precis som utlovat, en förnimmelse av vår hembygd.

Till Harry Brandelius gamla dänga Jungfrun på Jungfrusund (om det är detta Jungfrusund låter jag vara osagt) finns en alternativ text författad av den store Kvarntorpar'n. Detta mästerverk råkar ha titeln Gröpplebäckens brus, som är ett stort och majestätiskt vattendrag i trakterna där våra hjärtan slår.

Ca 25 km till nästa färja.

"En liten visa jag sjunga vill
Om Gröpplebäckens brus
Och den som vill kan lyssna till
På Gröpplebäckens brus

Om du är fylld av bekymmer
Och solen för dig skymmer
Du genast blir till ditt sinne ljus
Av Gröpplebäckens brus"

- Kvarntorpar'n


// DO



"Freja" var som synes välfylld under vår tur till Ekerö. Fullastad tar hon 48 personbilar och 247 passagerare.

Castella hade tagit oss till Rindö, en ö med stora framtidsplaner. Här är planläggningen av nya bostadsområden i full gång. Tanken är att Rindö ska bli den första riktiga sjöstaden i skärgården. För att så ska kunna ske krävs även omfattande ombyggnationer av många av de befintliga försvarsbyggnaderna runtom på Rindö och närliggande Skarpö. Militärhistoria är nämligen något det finns gott om i dessa trakter.

Här har funnits befästningar sedan Gusav Vasas tid och så sent som 2005 återfanns Första amfibieregementet (tidigare Vaxholms kustartilleriregemente), numera förlagt till Haninge garnison, på Rindö. Rindö Redutt, Oskar-Fredriksborg och Byviksfortet är försvarsverk som alla minner om historien och som är värda ett besök om man råkar befinna sig på Rindö idag. Vårat syfte var dock endast att korsa Rindö, från väst till öst, för att nå nästa färjeled. Efter fem kilometer var målet nått.

Vi befann oss vid Oxdjupet, sundet mellan Rindö och Värmdö, tillika huvudfarled in till Stockholm för dem som kommer sjövägen. Gustav Vasa beordrade på sin tid att Oxdjupet skulle fyllas upp, så att alla fartyg skulle tvingas ta vägen förbi Vaxholm i det trånga och krokiga Kodjupet, vilket var starkare befäst. Att taktiken var lyckad bevisas av det faktum att det i Kodjupet fortfarande finns ett antal sjunkna skepp, sänkta av svenskarna, från åren då ryssarna försökte invadera Stockholm i början av 1700-talet.

Med tiden blev dock fartygen - även de med goda avsikter - större och alltmer djupgående, något som tvingade fram en muddring av Oxdjupet. I samband med detta uppfördes ovan nämnda fästning, Oskar-Fredriksborg, på Rindös östra sida under 1870-talet.

Trafikverkets färjeled över Oxdjupet är 500 meter lång och trafikeras av de båda färjorna Gulli och Fragancia, av vilka vi fick åka med den senare. Om färjeturen finns egentligen inte så mycket att säga. En renodlad standardled, kort och gott. De kan vara trevliga de också.

Halva dagsverket var avklarat. Färden gick vidare. Vid nästa led väntade en förnimmelse av vår hembygd.


// OM



"Fragancia", med lastkapacitet för 36 personbilar och 247 passagerare, är en av de två färjor som trafikerar leden över det historiskt intressanta Oxdjupet.

Med AI avlämnad på Stockholms centralstation återupptog duon sitt arbete och kall. Dagens fjärde färja väntade i Vaxholm. Vaxholmsleden skulle nu till varje pris, obarmhärtigt och tveklöst, avverkas.

Då vi anlände badade Vaxholm i sol och vinden vattrade lätt sundets vatten. Alltså: utmärkta förutsättningar för en underbar färjetur. En färjetur som kom att visa sig inte vara rare i något som helst avseende, men som DO & OM brukar säga: "bättre en färja än ingen färja alls". Nu skulle det bli åka av...

Under den 6 minuter långa färden med färjan Castella mot Rindö var den mest minnesvärda upplevelsen, förutom det underbara soldäcket och utsikten som bjöds därifrån, Vaxholms fästning som passerades på babords sida. Kastellet, som i sin nuvarande form har stått där sedan 1863, är idag museum, men har tidigare försvarat Stockholms sjöfront vid två tillfällen.

Gamla stenhögar i all ära, men inget går upp emot gulmålad metall. 970 meter färjeled hade precis avverkats och nästa led var bara ett stenkast bort. Livet lekte.


// DO



"Castella" har plats för 50 personbilar och 398 passagerare. Här har hon just lämnat Vaxholm.

Nej, riktigt så var det kanske inte, men detta lilla charmtroll har sin hemvist just här.

Ljusterö kan sägas vara en levande skärgårdsö. Här finns det mesta man behöver, såsom skola, bibliotek, vårdmottagning, äldreboende och brandförsvar. Även om inte själva färjeturen kvalar in bland de bättre finns det alltså anledning att besöka ön.

Resan går vidare.


// DO & OM

"Frida", med plats för 50 personbilar och 398 passagerare, tog oss till Ljusterö...



...och den något större "Jupiter", stor nog för 60 personbilar och 397 passagerare, tog oss därifrån.

Väl på Yxlan styrde vi genast kosan mot Blidö. Vägen gjorde efter hundra meter en högersväng och endast kilometern senare var vi framme vid nästa färjeläge. Detta ringa avstånd är det kortaste mellan två av Färjerederiets alla leder (Björkö- och Hönöleden undantagna då färjeläget till dessa båda destinationer är gemensamt). Blidöleden är rare också på så vis att den är en av endast två leder som kräver transport med en annan led för att kunna nås. Vilken den andra är? Fundera på det!

Fritidshusbyggandet som under 1950-talet tog fart på Blidö gjorde en färjeförbindelse med Yxlan nödvändig. Det var stockholmarna som hade köpt tomtmark i mängder och i och med det kom även kravet att få ut bilarna till ön. Idag har Blidö i sanningens namn inte mycket att erbjuda för den som är ute efter mer än bara det genuina skärgårdslivet, vilket i sig på intet sätt ska föraktas.

Bland kändisar som på ett eller annat sätt har anknytning till ön kan nämnas konstnären Rune Jansson som föddes på denna plats; politikern, poeten och författaren Ture Nerman som under femtio års tid hade sommarstuga här, samt Tove Jansson som tillbringade sin barndoms somrar på ön. Blidö kom sedermera att utgöra modell för Mumindalen.

Färjan på Blidöleden heter "Aurora" och är, liksom Furusundsledens "Yxlan", större än man skulle tro med tanke på ledens längd och geografiska läge. "Aurora" är sexton år äldre än "Yxlan", men det är inget som ett otränat öga skulle lägga märke till under den korta färden över Blidösund.

Rent allmänt gör vi bedömningen att Blidöleden är något tråkigare än storebror Furusundsleden. Plus ska dock ges för det faktum att det här, precis som på "Yxlan", är tillåtet att gå en trappa upp och njuta av färjeturen från en lite högre position. På många av färjorna möts man annars av grindar och skyltar som talar om att det är "Tillträde förbjudet" vid dessa lejdare. Sammanfattningsvis något av en medelfärja, inget extraordinärt, men heller inget direkt dåligt.

I land på Blidö körde vi av färjan, vände och körde på igen. Vi ämnade hinna med ytterligare en färjeled innan AI skulle lämnas av vid Stockholms Centralstation för vidare transport till Göteborg. Jag och DO var däremot långt ifrån klara.

"Jorden går runt som en vev och en visa,
sjön ligger len som en jungfrukropp.
Själv har jag lagt mig hos Höstermans Lisa,
sälj mina kläder - jag går aldrig opp!"

- Ture Nerman


// OM



Blidöleden trafikeras av "Aurora", med plats för 46 bilar och 298 passagerare.



DO och AI blickar ut över vattnet.

Så var det dags. Vi vaknade i en lägenhet i Tumba, förvånansvärt pigga med tanke på de senaste dagarnas bravader.

Undertecknad hade efter fyra dagar på Sweden Rock Festival kommit hem vid fyratiden på söndagsmorgonen, duschat och slängt mig i sängen för att sova några timmar innan det var dags att fara till Stockholm. Där fanns redan DO, som tillsammans med sambon AI och JÅ hade sett fredagens Bruce Springsteen-spelning på Stadion. Nu hade vi allesammans även bevittnat avslutningen på Bossens tre konserter långa Stockholmsvistelse.

JÅ var tvungen att ta ett tåg till Göteborg och hade gått upp i ottan. Vi andra började röra på oss vid nio-tiden. Vi hade ett gediget arbete framför oss. Hela tio färjelinjer stod på dagsprogrammet.

Efter att ha lämnat tillbaka nyckeln till den lånade lägenheten begav vi oss norrut mot Norrtälje, närmare bestämt Furusund. Tanken fanns först på att inkludera även Gräsöleden i dagsprogrammet, men vi gjorde bedömningen att det hade blivit en lite för lång avstickare.

Solen strålade som för att välkomna oss och ge sin välsignelse över vårt nya projekt, och när vi tog av på länsväg 278 öppnade sig snart Roslagsidyllen. Den krokiga vägen snirklade sig fram över de små öarna ut till Furusund, det lilla samhället som under 1900-talets början var residens för det så kallade "fina folket". Här har storheter som Astrid Lindgren och August Strindbeg haft sommarhus och ni som kan er Evert Taube vet att han besjungit platsen i "Vals i Furusund". Just Evert Taube-relaterade platser skulle det förövrigt bli fler av under projektets gång.

Nu var ju dock inte Furusund något slutmål för resan, utan snarare starten på alltihop. Härifrån utgår färjorna över till grannorten Köpmanholm på Yxlan, en mestadels skogsbeklädd, långssmal ö, ca 1,5 mil lång och knappt en tiondel så bred.

Klockan hade precis passerat halv tolv när vi körde ombord på färjan, fantasifullt döpt till "Yxlan". Den sexhundra meter långa färjeturen varade i ca fyra minuter. Fyra angenäma minuter, ska sägas. Färjans storlek (tar 46 bilar) får anses vara rare i förhållande till den relativt korta turen och den "yttermiljö" den återfinns i. Sommartid kryllar det emellertid av turister här, så ledens kapacitet är säkert väl motiverad.

Färjan i sig var ganska fräsch och den vackra skärgårdsomgivningen gjorde sitt till för helhetsintrycket. Totalt sett en utmärkt start på projektet, om än ingen fullpoängare. Som lite kuriosa kan nämnas att Furusundsleden också är namnet på den norra av de stora farlederna in till Stockholms hamn, vilken passerar just genom det smala sundet mellan Furusund och Köpmanholm. Furusundsleden korsar alltså Furusundsleden. Kul där!

Nästa stopp: Blidöleden.


// OM


Färjan "Yxlan" med plats för 398 passagerare och 46 bilar. I bakgrunden syns Furusundsledens andra färja, "Linea".



DO på väg mot Köpmanholm. Den första av många "blicka ut över vattnet"-bilder.

(Bild tagen från http://www.farjerederiet.se)