Boro-avslutningen i Mörrum bjöd på en 1-9-förlust för de våra, men stämningen var ändå god då vi gladdes åt Mörrums division 1-kontrakt. Dessutom hade vi en färja att åka på vägen hem. Vi skulle ta oss till Skånes största ö, tre kilometer bred och sju kilometer lång. Nej, det är inte Ven. Det är Ivö.

Ivö ligger i Ivösjön i vårt sydligaste landskaps nordöstra hörn. Här bor idag cirka 200 personer permanent, men ön var befolkad redan för 3000 år sedan. Kommer man hit dagtid kan man förslagsvis besöka öns högsta punkt, Ivö klack, 133 meter över havet och få sig en god dos hänförande utsikt över sjön och de kringliggande bokskogarna. Strax intill bergshöjden finns ett nedlagt kaolin- och kalkstensbrott rikt på fossiler från tiden då Ivö var en holme i havet. Den gamla kyrkan från 1200-talet kan också vara värd ett stopp, liksom Biskopskällaren där ärkebiskopen Anders Sunesen tillbringade sina sista dagar i livet. Han hade drabbats av vad man tidigare trodde var spetälska, men som senare visat sig ha varit gikt, och levde som eremit på Ivö från det att han avsade sig sitt ämbete 1223 fram till sin död 1228.

Nu var det emellertid bäckmörkt vid vårt besök, eftersom klockan var närmare elva, men vad gjorde väl det? För oss var ju färjan i vanlig ordning den stora attraktionen. Historiken kring Ivöleden är väldokumenterad. Per Truedsson hette skepparen som tillsammans med några yrkesbröder runt slutet av 1800-talet började transportera folk över sjön. År 1914 kom den första motorbåten till leden och 1948 sattes den första lindragna färjan i bruk. Den var gjord av trä och användes fram till 1957 då den första stålfärjan installerades.

Innan färjans dagar fanns en kvinna vid namn Karna Bengtsdotter som rodde folk mellan fastlandet och ön. Denna dam har fått namnge färjan som sedan 1987 trafikerar Ivöleden. Om även hastigheten är anpassad efter Karna Bengtsdotters roddkapacitet ska vi låta vara osagt, men färjan avverkar 100 meter på en minut, vilket gör att turen varar i ungefär sju minuter.

I mångt och mycket är Ivöleden en standardled, men vissa omständigheter gör den ändå lite rare. Dels är den den sydligaste av alla Trafikverkets leder och dels är den den enda leden vi åkt i riktigt nattmörker. Den senare rare-faktorn kan man dock inte räkna med att få uppleva om man inte väljer en tid på dygnet då solen sedan länge gått ner. Historien bakom färjans namn är också en betydande beståndsdel för det ack så viktiga helhetsintrycket. För oss markerade också Ivöleden slutpunkt för "Projekt: Vägverkets färjeleder", även om vi inte var medvetna om det då. Allt som allt hamnar Ivöleden därför på den övre halvan när listan summeras.

På väg hem mot våra hjärtans trakter lades en lapp i en brevlåda i Hökön. I övrigt inga avvikande beteenden.


// OM



"Karna", uppkallad efter en kvinna som rodde folk över sjön innan färjans tid, har plats för 21 personbilar och 190 passagerare.



Denna bild kan kanske ge ett hum om hur Ivöleden upplevs i dagsljus.



DO på en båt över mörka vatten.