På strålande humör begav vi oss nu söderut. Ett stopp för att förtära vår medhavda matsäck gjordes i Svanskog. Strax därefter lämnade vi Värmland bakom oss och trädde in i Dalsland. När vi så passerat Bengtsfors styrdes kosan åter norrut, mellan de långsmala Le-sjöarna Lelång och Stora Le. Över den senare skulle vi åka Sund-Jarenleden var det tänkt. Även här vill vi dock klaga på bristfällig skyltning. Vid Barkerud bör det finnas en skylt som pekar mot denna attraktion, men någon sådan stod inte att finna.

En extra lång skogsfärd på krokiga och kuperade dalsländska grusvägar blev följden av detta, vilket gav en åksjuk DO i utbyte. Eller så var det färjeabstinensen som gjorde sig påmind.

Sent omsider nådde vi ändå vårt mål: färjeläget i Sund. Här fick vi vara med om något rare. För första - och enda - gången under projektet fick vi kalla på färjan. Detta gjordes genom ett knapptryck. DO kände sig genast bättre till mods när han fick syn på vårt transportmedel för de kommande 900 meterna. Ett par regnstänk hade fallit, vilket så klart också bidrog till det ökade välbefinnandet.

Ett hus/skjul/ruckel, väl dolt bland björkarna bakom en utskjutande klippa precis söder om färjeläget, fångade vårt intresse. "Det är lite UE!", utbrast vi sannolikt unisont. Sevärdheterna är annars få kring denna led, såvida man inte är intresserad av vildmarksliv i form av jakt och fiske.

Sund-Jarenleden går alltså över sjön Stora Le som sträcker sig norrut från Ed i söder, in i Norge och sedan tillbaka in i Sverige där den övergår i den värmländska sjön Foxen. Allt som allt är den sju mil lång. Bredden däremot, den är mestadels obetydlig. Stora Le har en farled ut till havet genom Dalslands kanal.

Transporter mellan Sund och Jaren har pågått i organiserad form sedan slutet av 1800-talet. Under 1920-talet kom den första motordrivna färjan till leden och 1940 infördes en fast turlista. Lee-Flora, den lindragna färja som sedan 1972 trafikerar leden, byggdes om och moderniserades så sent som 2009.

Något som kanske inte behöver moderniseras, men åtminstone bör smörjas, är grindarna som öppnas när man ska köra i land i Jaren. De gnisslade nämligen betänkligt vid vårt nyttjande av leden. I övrigt bjöd inte denna tur på något direkt minnesvärt. De tio minuterna färden varade var förvisso njutbara, men kändes mest som en paus ifrån bilkörandet. Sådana är dock välbehövliga och de vilsna människor som väljer alternativa färdvägar mellan färjelägena straffas med 75 kilometers extra körning.

Vi befann oss nu endast några kilometer ifrån norska gränsen, så självklart var vi tvungna att passera den. Arestads kommun i Østfold fylke förärades ett kort besök av Landsbros främsta PR-män. Känslan av att vara främlingar i främmande land infann sig snabbt och vi tröttnade relativt omgående på oljestinna skidåkare i lusekoftor. Besöket i Norge blev därför kort.

Vägen söderut utmed Stora Les västra strand är vacker, men ack så dålig. En vanligt förekommande kombination i just Dalsland. En avstickare gjordes till en av Sveriges mer anonyma nationalparker: Tresticklan. Sin status som nationalpark har denna naturskog fått tack vare sin ödemarkskaraktär med sprickdalar i nordsydlig riktning och gles, karg tallskog. Stora delar av skogen är orörd efter en skogsbrand på 1830-talet. Tallen är anpassad för att klara sådana extrema händelser och därför kan man här även hitta träd som är över 250 år gamla. Från Tresticklans högsta punkt, Orshöjden, har man utsikt över obruten skog till horisonten i alla vädertreck. Inga ungskogar eller kalhyggen finns inom synhåll. Till närmsta väg är det nästan tre kilometer, vilket innebär att man faktiskt är så långt in i skogen som man kan komma i södra Sverige.

Som de smålänningar vi är lät vi oss dock inte imponeras; skogen är vårt hem. Efter ett par kilometers skogsvandring satte vi oss åter i bilen för återfärd till Göteborg. Snart väntade det stora Norrlandsäventyret.


// OM



"Lee-Flora" heter som synes färjan som trafikerar Sund-Jarenleden. Hon har plats för 21 personbilar och 99 passagerare.



OM på väg över Stora Le.



OM emigrerar.



Landsflykten blev kortvarig. Här återvänder DO, skakad av upplevelserna i utlandet.

Sommaren närmade sig med stormsteg och planerna för hur färjorna norröver skulle erövras hade så smått börjat ta form i huvudet. Än så länge fanns dock några färjor kvar att åka i landets sydligare (nåja) delar. Undertecknad hade spenderat helgen hos MM och KM i Skövde, och på söndagen mötte DO upp på västgötaslätten. Vi skulle till Göteborg, men vi skulle runda Vänern. Väster om landets största sjö låg nämligen två vackra, gula färjor och guppade på lätta vågor i väntan på vår ankomst.

Cirka 20 mil bort fanns det första målet för dagen: Högsäterleden, en i våra kretsar mycket mytomspunnen led. Troligtvis är det bara Holmöleden som omtalats mer innan den de facto åkts. Orsakerna är flera, men de stavas alla R-A-R-E.

Högsäterleden är Sveriges kortaste färjeled för biltrafik. Det är endast 75 meter mellan färjeläget i Fyxnäs och ditot i Högsäter. Färjan, den lindragna "Byälvan", är Färjerederiets minsta. Hon lastar som mest fyra personbilar. Den är dessutom Färjerederiets äldsta färja som fortfarande är i bruk, samt den färja som varit i trafik längst tid utan renovering. Sedan 1963, åtta år efter jungfrufärden 1955, har hon sett likadan ut. Ombyggnationen som gjordes då föranleddes av ett byte från eldrift till dieseldrift.

Här är det lätt att tankarna rusar iväg. Den äldsta färjan är alltså paradoxalt nog även den som klarat sig längst utan upprustning. Byggdes det månne bättre färjor förr? Å andra sidan: med tanke på ledens korta längd är det kanske en inte allt för vågad gissning att Byälvan är den av Färjerederiets alla färjor som gått kortast sträcka totalt, vilket i så fall skulle kunna vara en förklaring till den till synes extraordinära hållbarheten.

Högsäterleden går över Byälven i Säffle kommun, en bit väster om Grums i Värmland. Älven - troligtvis en av Sveriges minst kända - är omkring fyra mil lång och rinner från sjön Glafsfjorden ner till Vänern. Man vet att trafik över älven pågått sedan början av 1700-talet, då Karl XII och hans mannar drog fram här i samband med kriget mot Norge. Att trakten varit bebodd betydligt mycket längre än så vittnar de gravhögar och lämningar från järnåldersboplatser som finns på båda sidor om älven om.

Vid färjeläget i Högsäter finns en gravhög kallad Kungshögen. Här sägs sagokungen Olof Trätälja ligga begravd. Olof Trätälja var en svensk konung av Ynglingaätten, en kungaätt som enligt fornisländska och fornnorska skrifter ska ha ha varit ättlingar till guden Frej. På 1800-talet trodde arkeologer och historiker att ätten verkligen hade funnits, men numera anser man att historiska belägg för dess existens saknas. I vissa fall kan kopplingar till verkliga personer finnas, men berättelsen som helhet betraktas som historiskt otillförlitlig. Trots detta är Kungshögen i Högsäter en av inte mindre än tre storhögar där Olof Trätälja hävdas vila. De andra två återfinns i Nysäter och i Säffle, en bit söderut längs älven.

Vår färd på Högsäterleden var tänkt att gå från öst till väst, men på grund av bristfällig skyltning irrade vi runt i Värmlandsskogarna och hamnade till slut i Nysäter. Vi beslutades oss då för att åka norrut längs Byälvens västra strand och ta färjan åt vad som egentligen var fel håll. Skyltningen österifrån är således något Trafikverket bör se över. En färja är en attraktion.

Väl framme fanns det dock inget som kunde ta ifrån oss upplevelsen av en bedårande färjetur. Flytetygets gula metall och dess grönmålade däck smälte på ett osedvanligt vackert sätt in i den omgivande grönskan. Solen trängde igenom molnen och lös med sina vårvarma strålar på maskrosorna som just slagit ut längs strandkanten. Sällan känner man en sådan total harmoni med tillvaron. Överfarten tog på sin höjd tre minuter. En ljuvlig stund av koncentrerad livskvalité i sin ädlaste form.

Det var också här som vi för första gången noterade Trafikverkets nya logga. "Projekt: Vägverkets färjelinjer" hade därmed övergått till "Projekt: Trafikverkets färjelinjer". En ny era var inledd.

I land, lite matta av den euforiska upplevelse vi just varit med om, möttes vi av en grusväg. Detta fick oss att fundera på det smått absurda i att ha en färja, som enligt uppgift sysselsätter fem heltidstjänster, just här. Någon mil söderut finns en bro över älven och Högsäterleden har ifrågasatts förr. Förslagen om att ersätta färjan med en bro, eller helt enkelt dra in den, har genom årens lopp återkommit, men än så länge finns den tack och lov kvar.


// OM



"Byälvan" har på sin färd över Byälven plats för 4 personbilar och 25 passagerare. OM är uppenbart nöjd över att befinna sig på denna färjeidyll.



Så även DO, men vem hade inte varit det?

Boro-avslutningen i Mörrum bjöd på en 1-9-förlust för de våra, men stämningen var ändå god då vi gladdes åt Mörrums division 1-kontrakt. Dessutom hade vi en färja att åka på vägen hem. Vi skulle ta oss till Skånes största ö, tre kilometer bred och sju kilometer lång. Nej, det är inte Ven. Det är Ivö.

Ivö ligger i Ivösjön i vårt sydligaste landskaps nordöstra hörn. Här bor idag cirka 200 personer permanent, men ön var befolkad redan för 3000 år sedan. Kommer man hit dagtid kan man förslagsvis besöka öns högsta punkt, Ivö klack, 133 meter över havet och få sig en god dos hänförande utsikt över sjön och de kringliggande bokskogarna. Strax intill bergshöjden finns ett nedlagt kaolin- och kalkstensbrott rikt på fossiler från tiden då Ivö var en holme i havet. Den gamla kyrkan från 1200-talet kan också vara värd ett stopp, liksom Biskopskällaren där ärkebiskopen Anders Sunesen tillbringade sina sista dagar i livet. Han hade drabbats av vad man tidigare trodde var spetälska, men som senare visat sig ha varit gikt, och levde som eremit på Ivö från det att han avsade sig sitt ämbete 1223 fram till sin död 1228.

Nu var det emellertid bäckmörkt vid vårt besök, eftersom klockan var närmare elva, men vad gjorde väl det? För oss var ju färjan i vanlig ordning den stora attraktionen. Historiken kring Ivöleden är väldokumenterad. Per Truedsson hette skepparen som tillsammans med några yrkesbröder runt slutet av 1800-talet började transportera folk över sjön. År 1914 kom den första motorbåten till leden och 1948 sattes den första lindragna färjan i bruk. Den var gjord av trä och användes fram till 1957 då den första stålfärjan installerades.

Innan färjans dagar fanns en kvinna vid namn Karna Bengtsdotter som rodde folk mellan fastlandet och ön. Denna dam har fått namnge färjan som sedan 1987 trafikerar Ivöleden. Om även hastigheten är anpassad efter Karna Bengtsdotters roddkapacitet ska vi låta vara osagt, men färjan avverkar 100 meter på en minut, vilket gör att turen varar i ungefär sju minuter.

I mångt och mycket är Ivöleden en standardled, men vissa omständigheter gör den ändå lite rare. Dels är den den sydligaste av alla Trafikverkets leder och dels är den den enda leden vi åkt i riktigt nattmörker. Den senare rare-faktorn kan man dock inte räkna med att få uppleva om man inte väljer en tid på dygnet då solen sedan länge gått ner. Historien bakom färjans namn är också en betydande beståndsdel för det ack så viktiga helhetsintrycket. För oss markerade också Ivöleden slutpunkt för "Projekt: Vägverkets färjeleder", även om vi inte var medvetna om det då. Allt som allt hamnar Ivöleden därför på den övre halvan när listan summeras.

På väg hem mot våra hjärtans trakter lades en lapp i en brevlåda i Hökön. I övrigt inga avvikande beteenden.


// OM



"Karna", uppkallad efter en kvinna som rodde folk över sjön innan färjans tid, har plats för 21 personbilar och 190 passagerare.



Denna bild kan kanske ge ett hum om hur Ivöleden upplevs i dagsljus.



DO på en båt över mörka vatten.

En lång, hård vinter hade passerat, den mest snörika under vår livstid, men nu gläntade våren på dörren och vi återupptog vårat kall.

Ett av våra vinternöjen, att följa Boro Vetlanda HC i vått och torrt, var denna kväll framme vid sin slutpunkt. Laget skulle i Mörrum spela sin sista match i kvalserien till Division 1. Detta gav oss ett utmärkt tillfälle att begagna oss av såväl Aspöleden som Ivöleden. Den förstnämnda skulle avverkas innan matchen och den senare efter. På vägen ner mot världsarvsstaden Karlskrona ringde CB och fick sig en uppdatering om läget.

Aspöleden är den enda av Trafikverkets 38 leder som drivs på entreprenad. Affärsverken Karlskrona AB har fram till årsskiftet 2010/2011 hand om driften. Därefter tar Färjerederiet själva över verksamheten även här. Leden är drygt sex kilometer lång. Därmed kniper den platsen som den näst längsta av Trafikverkets alla färjeleder. Det tar cirka 23 minuter att ta sig från färjeläget på Trossö till Aspö. Färden går i intressanta militära omgivningar på öppet vatten.

Den sena eftermiddagen var grå och disig, vilket gjorde att vi efter den sedvanliga fotoproceduren satte oss inne i det passagerarutrymme som finns på färjan. Plötsligt hördes en bekant signal. Vibrationerna på färjan hade fått larmet på Mercan att ljuda. Det var första, men inte enda, gången under projektet det skedde.

Aspö ligger inklämd mellan de med bro till fastlandet förbundna öarna Hasslö och Tjurkö i Karlskronas skärgård. Tätorten på ön heter Drottningskär och hade 2005 en befolkning på 328 personer. Intill samhället ligger Drottningskärs kastell, en befästning ritad av militären och arkitekten Erik Dahlberg. Kastellet började uppföras 1680 i samband med grundandet av Karlskrona. I mitten av 1700-talet stod anläggningen klar, men huvuddelen av försvaret av inloppet till Karlskronas örlogshamn flyttades snart över till Kungsholms fort på andra sidan Aspö sund. Idag ägs Drottningskärs kastell av Statens fastighetsverk som sedan 1993 i omgångar har genomfört restaureringar av den välbevarade fästningen.

Under turistsäsongen finns här restaurang, men under vårat besök var det synnerligen folktomt. Vi började gå runt kastellet, något som visade sig bli mer utmanande än vi först trott, men när man gått mer än halvvägs vänder man helt enkelt inte om. Vi lyckades, efter flera kritiska moment, ta oss runt fästningen så gott som torrskodda. Innan återfärden till fastlandet besökte vi även öns mataffär, där kassörskan fick anledning att dra på smilbanden. DO tvingades nämligen i samband med ett snusinköp visa upp sitt mindre smickrande körkort.

Aspöleden är en toppled. Den är lång, vilket bara är ett plus, då miljön den återfinns i är spännande. Man får känslan av att befinna sig ute på öppet hav, vilket man mer eller mindre också gör. En unik färjetur helt enkelt. Dessutom finns en postlåda på färjan. Det, mina vänner, är extremt rare.


// OM



"Aspö II" är en av två färjor som trafikerar Aspöleden. Hon har plats för 25 personbilar och 200 passagerare.



DO njuter av den grådisiga seneftermiddagen.



OM gläds över upptäckten av en postlåda ombord. Rare.



DO framför maffiga Drottningskärs kastell, runt vilket han tillsammans med OM gick, klättrade och vadade.