På strålande humör begav vi oss nu söderut. Ett stopp för att förtära vår medhavda matsäck gjordes i Svanskog. Strax därefter lämnade vi Värmland bakom oss och trädde in i Dalsland. När vi så passerat Bengtsfors styrdes kosan åter norrut, mellan de långsmala Le-sjöarna Lelång och Stora Le. Över den senare skulle vi åka Sund-Jarenleden var det tänkt. Även här vill vi dock klaga på bristfällig skyltning. Vid Barkerud bör det finnas en skylt som pekar mot denna attraktion, men någon sådan stod inte att finna.

En extra lång skogsfärd på krokiga och kuperade dalsländska grusvägar blev följden av detta, vilket gav en åksjuk DO i utbyte. Eller så var det färjeabstinensen som gjorde sig påmind.

Sent omsider nådde vi ändå vårt mål: färjeläget i Sund. Här fick vi vara med om något rare. För första - och enda - gången under projektet fick vi kalla på färjan. Detta gjordes genom ett knapptryck. DO kände sig genast bättre till mods när han fick syn på vårt transportmedel för de kommande 900 meterna. Ett par regnstänk hade fallit, vilket så klart också bidrog till det ökade välbefinnandet.

Ett hus/skjul/ruckel, väl dolt bland björkarna bakom en utskjutande klippa precis söder om färjeläget, fångade vårt intresse. "Det är lite UE!", utbrast vi sannolikt unisont. Sevärdheterna är annars få kring denna led, såvida man inte är intresserad av vildmarksliv i form av jakt och fiske.

Sund-Jarenleden går alltså över sjön Stora Le som sträcker sig norrut från Ed i söder, in i Norge och sedan tillbaka in i Sverige där den övergår i den värmländska sjön Foxen. Allt som allt är den sju mil lång. Bredden däremot, den är mestadels obetydlig. Stora Le har en farled ut till havet genom Dalslands kanal.

Transporter mellan Sund och Jaren har pågått i organiserad form sedan slutet av 1800-talet. Under 1920-talet kom den första motordrivna färjan till leden och 1940 infördes en fast turlista. Lee-Flora, den lindragna färja som sedan 1972 trafikerar leden, byggdes om och moderniserades så sent som 2009.

Något som kanske inte behöver moderniseras, men åtminstone bör smörjas, är grindarna som öppnas när man ska köra i land i Jaren. De gnisslade nämligen betänkligt vid vårt nyttjande av leden. I övrigt bjöd inte denna tur på något direkt minnesvärt. De tio minuterna färden varade var förvisso njutbara, men kändes mest som en paus ifrån bilkörandet. Sådana är dock välbehövliga och de vilsna människor som väljer alternativa färdvägar mellan färjelägena straffas med 75 kilometers extra körning.

Vi befann oss nu endast några kilometer ifrån norska gränsen, så självklart var vi tvungna att passera den. Arestads kommun i Østfold fylke förärades ett kort besök av Landsbros främsta PR-män. Känslan av att vara främlingar i främmande land infann sig snabbt och vi tröttnade relativt omgående på oljestinna skidåkare i lusekoftor. Besöket i Norge blev därför kort.

Vägen söderut utmed Stora Les västra strand är vacker, men ack så dålig. En vanligt förekommande kombination i just Dalsland. En avstickare gjordes till en av Sveriges mer anonyma nationalparker: Tresticklan. Sin status som nationalpark har denna naturskog fått tack vare sin ödemarkskaraktär med sprickdalar i nordsydlig riktning och gles, karg tallskog. Stora delar av skogen är orörd efter en skogsbrand på 1830-talet. Tallen är anpassad för att klara sådana extrema händelser och därför kan man här även hitta träd som är över 250 år gamla. Från Tresticklans högsta punkt, Orshöjden, har man utsikt över obruten skog till horisonten i alla vädertreck. Inga ungskogar eller kalhyggen finns inom synhåll. Till närmsta väg är det nästan tre kilometer, vilket innebär att man faktiskt är så långt in i skogen som man kan komma i södra Sverige.

Som de smålänningar vi är lät vi oss dock inte imponeras; skogen är vårt hem. Efter ett par kilometers skogsvandring satte vi oss åter i bilen för återfärd till Göteborg. Snart väntade det stora Norrlandsäventyret.


// OM



"Lee-Flora" heter som synes färjan som trafikerar Sund-Jarenleden. Hon har plats för 21 personbilar och 99 passagerare.



OM på väg över Stora Le.



OM emigrerar.



Landsflykten blev kortvarig. Här återvänder DO, skakad av upplevelserna i utlandet.