Vyn som öppnade sig inför våra ögon när Storsjön till slut kunde skönjas, efter vad som kändes som en oändlighet på grusvägar i de djupaste Jämtlandsskogarna, var vidunderlig. Strax innan Börtnan hade vi svängt av mot Persåsen och det vi nu såg från höjderna väster om nämnda by var närmast Myrviken och utanför den: udden Matnäset och Storsjöns södra del, Södra Storsjöflaket.

Persåsen är i bultsaxkretsar en historisk plats. Här finns protyperna av de allra första bultsaxarna bevarade. Det var smeden Jonas Byman i grannbyn Tosåsen som kom på den briljanta idén att tillverka detta verktyg i slutet av 1800-talet. Han missade dock den lilla detaljen att ta patent på sin uppfinning och fick därför inte ett rött öre när ett Eskilstunaföretag senare plockade upp idén och började tillverka bultsaxar.

Det ni just läste var en så kallad parentes.

Befinner man sig i södra Sverige och ämnar åka norrut genom inlandet rekommenderas varmt att man tar av från E45:an och närmar sig Östersund från Storsjöns västra strand. Dels belönas man med ovan nämnda utsikt och dels - vilket är viktigast av allt - så får man möjlighet att åka två färjeleder. Hade vi genomfört vårt projekt 30 år tidigare hade vi troligtvis fortsatt en bit till längs E45:an för att sen svänga av och ta Vägverkets färja mellan Kårgärde och Färjestaden över Sannsundet. Dessvärre lades den leden ner i samband med att bron mellan Hackås och Oviken invigdes 1981.

Nu fick dagens första färja istället bli den mellan Håkansta och Norderön. Bönderna på Norderön har sedan långt tillbaka haft sina utmarker på fastlandet i väst och 1911 ordnade man gemensamt en rodd- och segelfärja som kunde ta dem själva och djuren över den 2500 meter långa Håkanstaleden till beten och skogsarbete. Vägstyrelsen tog över driften 1930, då också en färjekarl vid namn Otto Frisk anställdes.

Idag trafikeras leden av färjan Skidbladner och överfartstiden är lämpligt behagliga 13 minuter; precis lagom för att ta en ända fram innan man hinner tröttna. Turen var njutbar främst på grund av de bedårande omgivningarna. Storsjön låg spegelbland och vid horisonten reste sig fjällen. Klockan hade passerat 20.00 och vi kände stor tillfredsställelse över att äntligen befinna oss på en färja igen.

När vi körde av Skidbladner befann vi oss på Norderön, Storsjöns näst största ö efter Frösön. Namnet har den fått från den fornnordiska guden Njord, vars son var fruktbarhetsguden Frö, eller Frej om man så vill. Med hjälp av dessa ledtrådar kan ni nog lista ut var Frösön fått sitt namn ifrån. Norderön har varit bebodd i minst tusen år, det visar de kokgropar från 1000-talet som hittats på öns östra strand. Numera bor cirka 140 personer permanent här.

Mitt på ön står Norderö kyrka som är en av de äldsta i Storsjöområdet. Takstolarna ska enligt uppgift vara byggda 1171 och är i så fall några av de tidigaste takstolarna som tillverkats i Norden. För dem som finner det stimulerande att slå iväg en boll, gå efter den och sedan slå iväg den igen finns på ön även en 18-håls golfbana.

Vi intresserade oss mest av att ta oss därifrån, eftersom det skulle ske med färja. Efter att ha åkt 70-80 mil utan att ha få sätta våra fötter på ett flytetyg kändes det nu nästan oförskämt bra att bara behöva förflytta sig 2,6 kilometer till nästa färjeläge. Ibland ler livet mot en.


// OM



FC ger DO en grabbig ryggdunk ombord på Skidbladner, färjan som trafikerar Håkanstaleden. Ombord finns plats för 21 personbilar och 148 passagerare.



OM får till en riktig EH-min ute på den spegelblanka Storsjön.