Den 17:e juni infann sig, och anlände även till ett tält någonstans i Dalarna. Rök från en utbrunnen engångsgrill, sorlet av vatten och tre, under omständigheterna, väldoftande män, befann sig någonstans i närheten av Särna. Tilläggas bör att en av männen luktade godare än de andra två, då densamme hade trotsat alla förnuftets lagar och lögat sin kropp i det iskalla vattnet (inga namn nämns... men det var FC). Då mannen vid tiden inte hade sällskap var sådana ritualer kanske nödvändiga för att behålla sin plats i männens testosterontunga hierarki.

Vad vi inte visste då tältet var nedstuvat och tänderna något sånär fläckfria, var att detta var början på en dag surrealistisk nog att göra David Lynch avundsjuk.

Bilen äntrades och styrdes mot ett av dagens utflyktsmål, en utsiktspunkt med möjligheter till någon form av snöaktiviteter. Vad som låg framför oss var troligtvis resans tråkigaste avstickare Mickeltemplet. Vägen slingrade sig fram och bilen besteg med ackuratess den höjd på vilken den byggnad, denna Dalarnas röda fallos, befann sig som var vårt mål.

Platsen som var någon form av hoppbacke påminde om Kerouacs Desolation Peak, men ifrån det röda tornet upptäcktes inga bränder. Några kråkfötter sattes på insidan av det trötta utsiktstornet, och resan fortsatte sedan. (Innan avresa var vi dock tvungna att göra det som män med god hälsa i vår ålder gör mest, dvs. balansera på murkna brädor över avgrunden).

Sveriges vägar äro outgrundliga, och vägen mot Särna var inget undantag. Bilderna som spelades upp utanför fönstret hade med några neonstänk varit värdiga slutscenerna i 2001 - A space odyssey, och med samma hastighet som kameran plöjer över landskapen i filmen for vi förbi 50-skyltarna in i Särna. Precis som Daniel Buskovius hade gjort 366 år tidigare, då han besatte den då norska byn och gjorde den till svensk, intog vi byn till tonerna av Aerosmith (eller något annat ur OM:s skivsamling). Om Daniel Buskovius val av musik tvistar dock fortfarande de lärde. (Källor, om än osäkra sådana, säger att Buskovius vid denna tid var mer influerad av tysk krautrock, och hade då med all säkerhet inte tagit i bluesrock från Boston med tång.)

Särna såg ut som tätorter i den storleken gör mest: En affär, lite hus, ett hus till, och kanske ett hus till. Men Särna hade även något som gjorde denna pärla unik, och det var just därför vi befann oss där vi gjorde. I vetskap om att det är svårt att befinna sig någon annanstans än just där man är, stövlade, traskade, gick, eller samtliga tre nämnda, vi in på Arbetsförmedlingen i Särna.

I denna byråkratins högborg var undertecknad nödgad till att få en kråka på ett papper. För att inga missuppfattningar ska uppstå ska det förtydligas att det varken var en kråka av snor eller en med vingar, utan en av grafit.

Innanför dörren utbredde sig lugnet. En stol, en röd plastdosa med kölappar och en tavla på vilken turnumren visades, var de utmärkande detaljerna. Kallsvett och ekande hjärtslag infann sig som ett brev på posten, precis som sig bör vid myndighetsbesök. Timmen var slagen. Numret på tavlan överensstämde med det på den uringula lapp som lätt fastnat mellan tummen och pekfingret med hjälp av handsvetten. Upp ur stolen, mot dörren som öppnats, förbi mannen som precis besökt rummet som nu skulle besökas och in genom dörren.

Bakom dörren fanns ett rum som skulle kunna återfinnas på rymdskepp i någon Gene Roddenberry-produktion - det hade fungerat väl som briefing room ombord på Enterprise då ena sidan i rummet nästan var täckt av en gigantisk skärm. Förvirrad och förvånad satte jag mig i en stol och stirrade på en gigantisk kvinna på skärmen som talade till mig. Minnena från dessa minuter är få, men vad jag lärde mig var att närmsta hand som kunde signera mitt papper befann sig i Mora. Planen gick i stöpet, och siktet sattes nu därför mot självaste kommandocentralen: Arbetsförmedlingen i Östersund. Resistance is futile!

Efter inköp av bland annat tandkräm, tvål och med största sannolikhet stora mängder godis, lades kursen mot Fulufjällets nationalpark och Sveriges högsta vattenfall Njupeskär. Då bokstäverna på tangentbordet håller på att ta slut kommer denna historia tills vidare vara höljd i dunkel.

Så... Vad resten är, är tystnad.


// DO



DO och FC har tagit sig upp i "Dalarnas röda fallos", utsiktstornet vid Mickelstemplet.



Utsikten från nämnda torn är milsvid.