Vi var nu, efter den lilla avstickaren till Torpön, åter ute på vår planerade färdväg, det vill säga väg 32. Strax efter Skänninge kom vi ifatt en lastbil som betedde sig synnerligen olämpligt. Föraren hade uppenbarligen mycket bråttom, vilket ledde till flera vansinniga omkörningar och även ett par misslyckade försök till sådana. Vi drog slutsatsen att chauffören antingen var påverkad eller rätt och slätt dum i huvudet. Ett samtal till polisen fick det bli. När vi kom till Motala och fortfarande hade lastbilen framför oss ringde polisen upp och vi fick guida dem så länge vi kunde. I utkanten av nämnda stad svängde nämligen det tunga fordonet av på en liten sidogata, medan vi fortsatte på vår utstakade väg. Vi hade viktigare saker för oss än att skugga misstänkta brottslingar.

Askersund passerades och snart var vi ute på E20. Europavägen nyttjades dock endast i fem kilometer innan vi svängde av österut på väg 51 och 52. Strax innan halv ett anlände vi till färjeläget i Hampetorp, varifrån vår färd till Vinön skulle utgå. Solen gassade och bilarna fyllde efterhand på bakom oss i kön. Färjan är relativt liten, av den anledningen att den måste kunna passera Hjälmare kanal när den ska till Tenö varv i Vaxholm på service. Många väljer att ställa bilen på parkeringen vid färjeläget i Hampetorp och besöka Vinön till fots eller med cykel. Det kan säkert vara trevligt, men det alternativet existerade självklart inte för oss.

Vinöleden är närmare fem kilometer lång och därmed den tredje längsta av Färjerederiets alla leder. Den är dessutom landets näst längsta insjöled, endast slagen av Visingsöleden. Färjeturen tar 20 minuter och det blir tyvärr en aning drygt. Leden är helt enkelt lite för lång för sitt eget bästa. Å andra sidan är det tur att den är så lång som den är, annars skulle den ju inte nå ända fram. En lösning man borde ta i beaktning är att flytta Vinön något närmare fastlandet. Som tur var gjorde de yttre omständigheterna ändå färjeturen uthärdlig. Vädret var strålande och färjan mycket fräsch.

Vintertid händer det att Trafikverket anlägger isväg ut till Vinön. Det är den sydligaste av Färjerederiets leder där det anläggs isväg. Senast det skedde var 2002/2003. Trots att väderförhållandena möjliggjorde isvägsanläggning så sent som förra vintern valde man att istället hålla en ränna för färjetrafiken öppen, då det ansågs vara mer ekonomiskt. Frågan är alltså om vi sett isväg på Vinöleden för sista gången.

Den första färjan, Vinön I, kom hit 1939, men hann inte gå många turer innan hon lades upp i Örebro när andra världskriget bröt ut och bränsletillgången begränsades. Hon ersattes under krigsåren av ångbåten Björksundet och sattes åter i trafik 1946. Sen dess har flera färjor tjänstgjort på leden. Nu trafikeras Vinöleden huvudsakligen av Sedna, byggd 2005, men sommartid går även reservfärjan Vinösund, som tidigare var ledens huvudfärja. Diskussionerna om en bro eller vägbank mellan Vinön och fastlandet återkommer då och då, men hittills har de alltid slutat i konstaterandet att det på grund av det stora avståndet skulle bli för dyrt.

Vinön, som tillhör Örebro kommun, är Hjälmarens största ö. Ön tillhör det öst-västliga band av öar, skär och undervattensgrund som skiljer Södra Hjälmaren från Storhjälmaren. Till skillnad från landets tre största sjöar är Hjälmaren (fjärde störst) inte statligt vatten, utan kommunalt dito. Råkar man illa ut i trakterna av Vinön lär dock Sjöräddningssällskapet Hjälmaren, som har sin hemmahamn på norra Vinön, förhoppningsvis dyka upp ganska snabbt.

Antalet bofasta på Vinön uppgår idag till cirka 100 personer, men i början av 1900-talet bodde här ungefär 300 personer, mestadels fiskare. Kräftfisket var vid denna tidpunkt mycket lönande. Hjälmarkräftor var kända långt utanför Sveriges gränser. 1908-1909 drabbades emellertid Mälaren och Hjälmaren av kräftpesten och hela beståndet utrotades.

Sommartid kommer många turister till ön och på värdshuset bjuds ett digert program från midsommar till en bit in i augusti. På ön finns också en pittoresk örtbod belägen i ett hus som var affär mellan 1900 och 1936. Inredning och vissa inventarier finns kvar sedan denna tid. Det finns även guidade turer runt ön, för den som känner sig manad. Vi var som vanligt mer än nöjda med att ha kört i land, och vände omgående för återfärd till fastlandet. En sen lunch skulle nu förtäras hos KH i Örebro.


// OM



Vinöleden trafikeras av "Sedna", som har plats för 14 personbilar och 123 passagerare.



DO och FC blickar ut över Hjälmarens vatten.

Så var dagen här då vi skulle påbörja den väldiga resan. Varje dagsetapp på den beräknat nio dagar långa färden var planerad med kilometerprecision. FC hade tidigt anmält sitt intresse för att följa med och efter lite pusslande i våra kalendrar hade vi lyckats hitta en tidpunkt som passade oss alla. Bilen packades med allsköns ting man kan tänkas behöva under en utflykt som denna. I den arla morgonstunden satte vi sedan av. JÅ hade beställt rapportering från resan och den första sms-redogörelsen löd: "Befinner oss nu i höjd med Bringetofta. Sverige är fantastiskt."

Första målet på resan var Vinöleden. Det var åtminstone vad DO och FC trodde, men undertecknad hade en liten överraskning på gång. En påminnelse om vad det var vi höll på med. Det här var i första hand ingen nöjesresa; vi hade ett uppdrag att slutföra. Strax efter Eksjö svängde vi därför av österut i riktning mot Österbymo. När en skylt med texten "Torpöns färjeläge" uppenbarade sig förstod de vad det handlade om.

Torpön är en ö i Ydre kommun i sjön Sommen. Sommen ligger till största del i Östergötland, men delvis även i Småland. Det finns en sägen om sjöns uppkomst som säger att Urkon, en gammal och ilsken ko, krafsade upp ett stort hål som sedan vattenfylldes och blev till sjön Sommen. Hon stängdes sedan in i en grotta av trollkarlen Somme. När en krönt kung kommer till Ydre ska hon slippa ur sin grotta och döda honom, något som enligt sägnen ska ha hänt Frode när han reste genom Norra Vi. I grottan vilar Urkon på en bädd av stenkol och en djurfäll. Den enda mat hon får är ett hårstrå från fällen varje julafton. När alla hårstrån är uppätna ska hon bryta sig ut och förstöra världen.

Det låter en aning osannolikt. Somme kan man väl inte heta?

Torpön är Sveriges 48:e största ö, en mil lång och på sitt bredaste ställe ungefär fyra kilometer bred. Cirka 60 personer bor här permanent, men sommartid är antalet boende på ön betydligt högre. Ön är bergig och karg och landskapet är kuperat. Här finns mestadels barrskog, men i reservatet Svensbo lövskog i öster finns alla Sveriges trädarter utom bok och avenbok representerade. I närheten av reservatet finns också Sveriges största alm, ett praktexemplar med en omkrets på 790 centimeter.

I söder finns broförbindelse med fastlandet och i norr tar man Torpöfärjan till detsamma. En färjeled utanför projektets ramar alltså. En ren bonus.

Färjan över det 200 meter breda sundet mellan Torpöns nordspets och Blåvik i Boxholms kommun var från början handdriven. 1948 kom den första motordrivna färjan och idag trafikeras leden av den lindragna färjan Viktoria, som tidigare återfanns på Kornhallsleden. Viktoria ägs av Torpöns Camping AB och är i trafik endast maj till september. Kostnaden för att åka över sundet med personbil är 30 kronor, en struntsumma i jämförelse med vad det kostar att ta bilen de 75 kilometerna som det är mellan färjelägena.

Färjan ska dagtid avgå från Torpön varje hel- och halvtimme. Vi var framme runt 09.15 och påkallade då, enligt anvisningarna, överfart via ringklockan som finns på platsen. Trots att vi anlänt mitt emellan två avgångstider kom genast färjekarlen springande för att köra över oss. Det är service det!

Vi var ensamma på färjan, som har plats för sex personbilar. Överfarten tog i runda slängar fem minuter. Solen strålade och morgonstunden hade verkligen guld i mund. Småskaligheten jämfört med många av Trafikverkets färjor samt det faktum att färjan var vit, inte gul, bjöd på en välkommen kontrast till vad vi annars vant oss vid. Träbänkarna, de enkla räckena, backspeglarna och den lilla hytten på den gamla hederliga färjan (byggd 1961) gjorde färden till en gemytlig upplevelse och en utmärkt start på vår långa expedition.


// OM



"Viktoria", byggd 1961, har plats för sex personbilar.



FC och DO njöt av den tidiga färjeturen.



OM vädrade också morgonluft. Notera den charmiga backspegeln i bakgrunden.