Efter att ha lämnat Särna bakom oss dröjde det inte länge innan vi svängde av på länsväg 311. Väldigt mycket skulle nu handla om "Sveriges högst belägna". Den bitvis smala och krokiga vägen slingrar sig genom skogs- och fjällandskap och vidsträckta myrar i Dalarna och Härjedalen. På båda sidor om vägen reser sig fjälltoppar på över tusen meter. Vid Högvålen, Sveriges högst belägna by, når vägen en höjd av 850 meter över havet, vilket gör den till Sveriges högst belägna nummerskyltade väg.

Strax efter Tännäs fortsatte vi i nordvästlig riktning på riksväg 84, som någon kilometer innan norska gränsen föräras titeln Sveriges högst belägna riksväg, med sina 840 meter över havet. Vi körde emellertid inte längre än till Funäsdalen, där förtäring i form av pizza intogs. Därefter var det dags att fortsätta mot nya höjder, bokstavligt talat.

Himlen hade mulnat och temperaturen hade sjunkit, men någon nederbörd var det ännu inte tal om när vi satte kurs mot Mittådalen och Ljungdalen. Mellan dessa två orter fanns anledningen till varför vi valt just denna annars inte helt självklara väg. Vi skulle korsa fjället Flatruet. Billedes.

Vägbeläggningen förvandlades ganska snart från asfalt till grus. En skylt informerade oss om att vägen kan vara avstängd nattetid och vid hårt väder. Eftersom det varken var natt eller hårt väder fortsatte vi. Under resan fick vi nu också för första gången stifta bekantskap med fler renar än vägrenen. Exalterade över detta stannade vi för att på äkta turistmanér ta kort på spektaklet.

När Mittådalen passerats befann vi oss så till slut på Flatruetvägen, Sveriges högst belägna allmänna väg, 975 meter över havet. Vägen invigdes den 31 juli 1938, något som en sten på fjällets topp, rest av Ljungdalens byamän, berättade. Här uppe på kalfjället fanns fortfarande snö kvar vid sidan om vägen. Gott om snö fanns det också på de kringliggande fjälltopparna, bland annat Helagsfjället, Sveriges högsta bergstopp söder om polcirkeln med sina 1797 meter.

Vi konstaterade att vi prickat av ännu en geografisk ytterpunkt. Många mil grusväg återstod innan vi skulle befinna oss i civiliserad miljö igen, men den som väntar på en färja väntar aldrig för länge.


// OM



Sju vägrenar på Flatruet.



OM på Flatruets topp, 975 meter över havet.

Strax efter Särna svängde vi av mot byn med det hotfullt klingande namnet Mörkret. Väl där var det inte många kilometer kvar till vårt planerade stopp vid Njuperskärsentrén till Fulufjällets nationalpark. Med sina 385 kvadratkilometer är Fulufjället Sveriges sjätte största nationalpark och den näst största söder om Lappland (Kosterhavet är något större). Området består mestadels av kalfjäll och hed. Här förekommer inget renbete, vilket gör det till en gynnsam miljö för lavar och mossor. Nu var det dock inte intresset för lavar och mossor som fört oss till denna till Norge gränsande nationalpark, utan det faktum att Sveriges högsta vattenfall, Njupeskär, återfinns just här.

Cirka 14 mil vandringsleder finns i nationalparken, men innan vi gav oss ut på den fyra kilometer långa Njupeskärsslingan, ägnade vi en stund åt det Naturum som Naturvårdsverket har här. Mycket fint och fräscht och med en utsikt som fick DO att önska att det var hans eget vardagsrum.

Dagen bjöd på solsken och en temperatur som nosade på 20-gradersstrecket. Vägen mot fallet kantades av trolsk natur med stora granar och Njupåns brusande vatten i den frodiga dalgången. Plötsligt glesnade skogen och blottade den mäktiga kanjon som formar Sveriges högsta vattenfall med en total fallhöjd på 93 meter. Efter ytterligare ett par hundra meters vandring i prunkande sommargrönska nedför trappor och trallar befann vi oss vid foten av fallet. På klippväggarna fanns fortfarande is som minde om vintern, och forsdimman som uppstod när vattnet efter 70 meters fritt fall nådde kanjonens botten skapade känslan av att befinna sig i ett mycket fint, svalkande regn.

Efter en stunds vördnad och beundran inför naturens krafter, liksom sedvanlig fotosession fortsatte vi på Njupeskärsslingan. Tillbakavägen bjöd på storslagen utsikt över Fjätervålen, Nipfjället och Städjan, samt ingående studerande av en myrstack. Väl åter vid Njupeskärsentrén intogs lättare förtäring vid Njupeskärsserveringen innan vi satte oss i Mercan för vidare färd norrut. Två färjeleder stod faktiskt på dagsprogrammet, men innan dess ytterligare en attraktion i kategorin "Sveriges [superlativ + geografiskt substantiv]".


// OM



DO njuter av utsikten i vad han önskar var sitt eget vardagsrum: Fulufjällets nationalparks Naturum.



FC beundrar Sveriges högsta vattenfall, Njupeskär, på avstånd.



DO på väg ner för trapporna som leder till Njupeskärs fot.



OM och DO i forsdimman nedanför fallet.